Att det ska ta sådan tid....

...innan andra börjar tänka på sådant som jag har tänk på så länge. Orimligt att man 2009 betraktar en befolkningsökning i Sverige som någonting positivt och att rika västerlänningar fortsätter att hävda rätten att producera ofödda biologiska rikemansbarn när det finns så många redan födda och redan föräldralösa barn att ta hand om först. Den här debattartikeln i DN kan vara den viktigaste som skrivits på många år....

Ekar det här eller?

Ja, med tanke på förra inlägget så är det väl ingen som blir förvånad av det här.

Frihet

Frihet verkar ju vara något som ständigt är på tapeten. Frihet att publicera bilder av valfri våldsverkare på löpsedeln av valfri kvällstidning, frihet att få skandera sitt hat mot invandrare på offentlig plats eller helt enkelt friheten att få bära burka. Just det senaste är ju extra intressant. I Sverige tycker vi generellt att vi är väldigt duktiga på att få kvinnor att känna sig fria. Vi tycker generellt också att man inte är väldigt duktig på detsamma i länder där kvinnor får sin frihet berövad genom att tvingas bära burka eller andra förtryckartextilier.

Det kanske inte är frihet att tvingas täcka sin kropp och sitt ansikte, men fråga vilken västerländsk högstadietjej som helst om hon känner sig fri i de kläder hon bär. Kanske är det inte heller frihet att banta för att våga ha baddräkt på skolgympan, bikini på stranden eller jeans som sitter tajt? I Sverige ställer vi upp våra småtjejer för allmän beskådan och skam om man inte ser ut som tjejen i filmen (utan snarare som hon som skrivit brevet). I andra länder täcker man över dem helt och hållet. Konstigt att kritisera det andra utan att överväga om det första är minst lika frihetsberövande.

Just det.

"Den här världen är till för fjortisar och mansgrisar, alla andra får dricka zingo och hålla käften."

Stod det skrivet på anslagstavlan i K's tvättstuga. Vad svarar man på det?

Finner inga ord

Total bloggomotivering, ordstagnering, osjälvsanering. Brist på kreativitet, vardagsbitterhet, lingvistitet och formuleringsunderfundighet. Lider jag inte längre av varken något ventileringsbehov eller bergochdalbanesvårmod? Kanske var det bara en tvärtemotalltperiod, en bekräftelsetransaktion, en provokationsmetod? Är det för att jag är kär? Bitterlessness, ingen tristess med ny gemensam kärleksadress, full känsloaccess och soulmatesuccess utan tråkobligatorisk grossess. Leva galet lycklig, glad och nöjd utan godtycklig förkonstlad fröjd.

Eller så kommer jag på något nytt att störa mig på nästa vecka när jag hinner tänka efter. Men kär är jag. Förunderligt förälskad.