Double Nature

Jag var på konsert igår, ansiktsbehåring. Fick mig att börja fundera. Har alltid sett mig själv som lite hårdrock. Ni vet, Jack Daniels, långt och otvättat hår samt lite av ett otrevligt beteende. Jag är dessutom en jäkel på att spela luftgitarr och kan skrika med i ett stort antal hårdrockslåtar. Samtidigt blev jag helt ställd igår. När sångaren presenterade basisten med attributet "han har jättestor kuk" samt frågar publiken "Är ni fulla?", vilkets rungande ja-svar följs upp med "Visst är det roligt?". Skitkul. Eller?

Jag kom även på mig själv med att bli lite irriterad över alla människor som inte bara kunde stå stilla på samma ställe och lyssna på musiken. När den femtielfte karatepackade personen trängde sig förbi mot baren var jag ohyggligt nära att dra en rak höger mot ena njuren på den tatuerade idioten. Att inte klara röjande folkmassor är definitivt minus på hårdrockskontot, oprovocerat våld ger plus. Utjämnat på den punkten alltså. Då kommer vi till spriten. Någonstans tycker jag ju ändå att faktumet att sångaren tömde en hela JD under en en timme lång spelning borde respekteras. Han är ju trots allt bra på det han gör. Vid flertalet tillfällen har jag druckit sprit direkt ur flaskan och känt mig, om inte en timme senare så åtminstone vid tillfället, rejält häftig. Men igår när jag är nykter och resten av lokalen överdoserad, inte lika häftigt. Minus på drugs-delen alltså.

Jag har vidare headbangat till mig rejäla nackspärrar från time to time, spelat luftgitarr så att fingrarna blöder och så att jag dagen efter har haft fantomsmärtor i de fingrar som hållt det osynliga plektrumet. Senast i somras spelade jag luftgitarr ståendes på bardisk på svartklubb så länge att folk började undra om jag fastnat i posen. Igår spelade jag lite försiktig dansbandsgitarr, snärtade lite osynligt på de fiktiva strängarna under min favoritlåt. Jag har dock fortfarande långt hår som jag tvättar för sällan och som svänger vid precis rätt frekvens. Dött lopp inom headbanging och luftinstrument alltså.

Sen kommer vi till sex. Obligatoriskt inslag inom hårdrock. Helst ska man ligga med vem som helst, bara det är backstage eller på sönderslaget hotellrum. Är man tjej skall man vilja ligga med bandet. Jag vill inte ligga med bandet. Är det meningen att jag ska svimma av upphetsning när sångaren proklamerar bandmedlemmarnas penisstorlekar? Här blir det minus alltså. Jag vill verkligen, verkligen inte ligga med någon i bandet. Oavsett size. De är lätt överviktiga, sprittjocka som vi säger hemma, luktar garanterat av bakfylla, cigaretter och gammal turnébussinredning. Deras kalsonger är garanterat inte bytta på ett gäng dagar, deras sängar garanterat fortfarande varma. Jag vill ju kramas? Och ligga sked. Inte så mycket hårdrock att bara vilja ligga med någon man faktiskt tycker om.

Jag börjar känna nu att jag kanske får ompröva min egen uppfattning om mig själv som lite av en hårdrockare. Jag kanske är för mesig? Eller för gammal. Fast bandet är ju äldre än jag och det är även gubben som headbangade till sig en fläskläpp famför mig, flinten till trots. Jag lämnar det till er som känner mig av avgöra, hur mycket hårdrock är jag egentligen? Rösta till höger, jag lottar ut biljetter till min nästa luftgitarrsspelning bland er som deltar.

Dialog

Där F är frugan och J är jag. Vi diskuterar till en början frugans nya men likväl nyss dumpade sweetheart.

F: Varför duger han inte åt mig?

J: Ingen duger åt dig kompis, bara världens bästa och han har inte ridit förbi på sin vita häst ännu. Han kanske har en långsam häst. Det är inte hans fel. Vissa hästar är skitsega. Typ ridskolehästar. De lyssnar inte.

F: Jag tycker dessutom att din häst rider förbi här lite sällan. Kan jag locka den med något? Typ havre?

J: Testa smågodis.






F: Jag har lagt ut det nu.

J: Jag hör att den börjar stampa i hallen.

Och så var det det där med relationer.

Jag undrar när jag började skissa på den. Checklistan. Ett oändligt antal påståenden med liten kryssruta till höger där bock sättes om egenskapen uppfyllts av potentiell partner. I en värld där jag ofta känner mig väldigt komplex är min egen komplexitet fortfarande mil ifrån vad denne man tvingas prestera för att få full pott. Ambitiös skall kunna bockas av, men även att han är ordförande i någon form av ledighetskommitté. Han skall läsa buissinessmagasin och skidtidningar (Åka Skidor gills inte) med samma glöd, diskutera repor på gaffelben med ej lägre grad av engagemang än den han lägger på att kontemplera Israel/Palestina samt gärna packa väskan för långresor någon gång varje år samtidigt som han har en för honom stimulerande och utvecklande karriär. Självmedvetenhet och självdistans, kanske en ingenjör, en argumentatör som stör eller en ekonom med allt-eller-inget-syndrom. Ett musikfreak med prestationspanik, en utförscyklist med tålamodsbrist. En skidåkare, ordbråkare, kontrollförespråkare, listskrivare och omkringdrivare. En slacker med ambitioner och tolv steg till lycka, nån som ständigt måste tänka och tycka. Nån som vågar känna tvivel och hat, men hellre ambitiös än lat. Kärlek och respekt, nu och direkt. Nån som sover hela dagen men agerar med huvudet istället för magen. Brinnande, hinnande, stressande, tvingande, raka-motsatsen-kille, ett provokativt, stabil-labilt adrenalinsnille. Framåt-/uppåtsträvande och moralprejudicerande, utan fingertoppskänsla men med tänk-att-dö-utan-att-ha-hunnit-allt-rädsla. Framtidsplaner som innefattar baggy jeans, skitig cykel, NYC-nyckel, sjumilakliv och ett gemensamt liv. Måste flyga perfekt men våga riskera att falla som en sten, ha lång kropp och gärna ännu längre ben.

Ni som har hängt med i bloggen känner ju allt för väl igen ovanstående fraser. Jag kanske inte har något annat val än att skaffa längre ben och gifta mig med mig själv? Eller så river jag listan, för när jag tänker efter så är det viktigaste att han inte är tuff jämt. Där måste vi vara lika.