Ungdomsvokabulär

Med direkt koppling till förra inlägget ger jag er sidan ungdomar.se. Jag har ju länge undrat varför en sån trevlig och inte alls särskilt bitter ung fröken som jag själv inte har lyckats skaffa någon kille trots idoga försök. Jag går in på ett av diskussionsforumen på ungdomar.se och lär mig dels att det finns hur många som helst (vilket jag annars har ansett vara det största problemet) och att det bara är att plocka för sig, och dels att man borde "sexa" någon för att få den att bli intresserad. Vette tusan vad det betyder (kanske borde fokusera på att ta reda på vad det innebär). Jag lär mig även om kaffebröd, lathet, och ett och annat angående plastkassar.

Kan inte låta bli att tycka att ungdomskommunikation var bättre när det inte var killen i filmen som hade skrivit brevet.

Världsproblematik

Två av de absolut största problemen just nu enligt mig är global warming slash energiförsörjning och tonårsdumheter. Ni som känner mig vet ju att jag lite nu och då presenterar mer eller mindre genialiska lösningar på mer eller mindre existentiella frågor. Insatta minns klassiker som "arbetslöshetslånet", som baseras på att vi byter försörjningsbilden hos universitetsstudier mot den för arbetslöshet, "polisanmälan på internet" (vilken inte helt oväntat innebar att man skulle kunna göra polisanmälningar på internet), samt den inte helt politiskt korrekta juridiska påföljden "lavetten" som innebär ett slag med öppen handflata i ansiktet på den som begår brott av mildare grad. Now is the time to strike again. För att minska användandet av fossila bränslen, antalet kärnkraftverk, antalet utbyggda älvar och alltså den totala graden miljöpåverkan så officialiserar jag härmed förslaget om att alla sveriges tonåringars missriktade energi läggs på uppladdning av batterier. Det blir slutet på all vandalisering, all institutionalisering, allt bråk och skrik, all helt oigenomtänkt och idiotisk samhällskritik. Slut på alla tomma argument mot rökförbud, all häxblandningsfylla och söndersminkad flickhud. Inga fler miljoner kronor behöver gå till krossat busskursglas, uppflugna bombdesarmeringsgrupper eller magpumpningskalas. Vi vuxna kan få slippa visa identitetshandling när vi känner för att köpa en flaska vin, slipper gå med höga knän över avsvimmade, nedspydda tonårsglin. Vi kan lägga våra skattepengar på att förbättra skolan och vården istället för att tvätta klotter till förbannelse från allmänna ytor och den lokala fritidsgården. Låt alla blonderade tonårsbrudar skrika i en manick som utvinner elektrisk energi från ljudvågor istället för att skrika på sina föräldrar eller varandra, finns ingenting som stör mig mer än när man parasiterar på andra. Fatta vad det ni ställer till med kostar, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article561677.ab?. Galet. Börja casha upp för det ni förstör för satan, annars behöver vi nog överväga den där handflatan...

Liten karamell

T: Om du fick leva i en annan tid, vilken som helst, vilken skulle du välja då?

J: Svårt.

Lång paus.

J: Jag gör mig ju rätt bra i svart-vitt, så efterkrigstiden tror jag.

T: Jag vill vara riddare.

Skadat gods

För ovanligthetsens skull tänkte jag att det här inlägget skulle handla om något som jag kontemplerat kring som jag inte riktigt lyckats få något gehör för i min närmaste omgivning. Lite för att slippa "hur kom du att tänka på det?"-blicken. Jag funderade nämligen igår lite på det här fenomenet med att träffa nya människor. Det är ju uppenbarligen något som alla vill göra och något som driver människor till de mest konstiga saker. Men vill alla egentligen träffa nya människor, eller är det bara någonting som de flesta säger (typ som att nittio procent av de som säger att de vill jobba med människor inte alls vill det, men tror att det är vad alla andra vill och alltså vad alla andra vill höra att man själv vill).

"Äh, alltså du vet, ska dra på nån halvbekants inflyttningsfest i helgen. Säkert astråkigt, men man vill ju träffa nya människor."

"Ungern? Vad fan ska du göra där?" "Träffa nya människor."

I en värld där den som har flest vänner på facebook när den dör vinner, vem vinner medan man lever? Vi kanske skulle börja lägga hälften av den energin som vi lägger på att "träffa nya människor" på att ta hand om de människor vi faktiskt redan har. Om jag hela tiden träffar nya hur ska jag då hinna med de som jag redan försakar på grund av jobb, skola och hetsen av att hela tiden komma vidare, vidare, vidare. Tror man att gräset är grönare någon annanstans även (jag skriver även för det verkar ju vara standard när det gäller kärleksrelationer) när det gäller vänskapsrelationer?

Jag vet ärligt talat inte om jag är så intresserad av att träffa nya människor faktiskt. Varför ska man ständigt söka nya kontakter när de flesta man träffar på antingen är medvetet ointelligenta eller omedvetet ointelligenta (båda grupperna helt ointressanta att förkovra sig ytterigare med). De man vill träffa, de medvetet intelligenta, mobbades ju till småbitar redan på lågstadiet så dem kan man ju glömma att träffa på. De omedvetet intelligenta däremot har överlevt men är svåra att snoka reda på. De är ofta så kallat skadat gods och med så mycket bagage att de får ett charterplan att verka lättlastat. De tänker för mycket, skulle vara bäst på det mesta om de bara försökte men hittas ofta gråtandes i ett hörn i slutändan. Ingen förstår dem och de förstår sig inte på någon. Dem skulle jag vilja träffa. Nya, bagagemänniskor som har mer intressant hjärnarbete än hur mycket man måste träna om man druckit en latte eller om man ska åka på IKEA på lördag eller söndag. Jag vill träffa dem som bygger tidsmaskiner, startar ninjaföretag och fortfarande, helt officiellt, drömmer om att bli rockstjärnor. De som vill dissekera livet, peta runt lite i den blottade ändtarmen och helt cyniskt betrakta innehållet. De som stökar till när man har städat bland sina argument gällande rätt och fel. De som aldrig slutar att vrida tanken gällande arv och miljö som en rubriks kub i hjärnan trots att man vet att alla färger aldrig kommer att hamna på samma sida. De som aldrig, aldrig kommer att nöja sig och därför kanske aldrig kommer att bli lyckliga men dör hellre olyckliga än med vetskapen om att de nöjde sig med mindre än vad de hade kunnat få. De som alltid känner sig utanför fast de är inne. Nere fastän de är on top of the world. Om det var såna människor man fick träffa när man gav sig ut för att träffa nya människor, då vill jag också göra det. Om det ska vara som nu, ja då är jag så innihelvete nöjd med Spooky Stevenson, Mangs, frugan, tjejen som verkligen inte vill tatuera sig, den finska turken, kristallmongot, svettlöken och de andra som tänker lite längre och därför mår lite sämre. Inklusive er, mina älskade småsyskon. Ni rockar min värld.

Fröken oordning och oreda...

...hade fyra missions den gångna veckan. Hon skulle städa, tvätta, flytta bilen och skriva en lista när det blev tisdag. Intet lyckades hon med. Det är konstigt, efter att ha varit ihop med sig själv i 26 år så tror man ju att man skulle ha lärt känna sig själv ganska bra. Därför borde jag ha vetat att det var lönlöst att skapa något så krävande som en uppgift som tvunget måste uföras vid bestämd och återkommande tidpunkt, såsom tisdagslistan. Verkar inte så troligt att jag skulle kunna klara av att leva upp till ett sådant högtflygande projekt när jag har fullt upp med att hålla reda på vilken veckodag det är, med eller utan listkrav. Min första tanke nu var att jag skulle ändra dag och försöka bättra mig, onsdaglistan skulle vara en helt ny möjlighet att prestera fullt, att vecka efter vecka på bestämt tid leverera kreativ oreda i listform. Nästa vecka när jag helt tappat styrfokus igen och onsdagen glider mig osynligt förbi kan jag istället gör en lista på torsdagen, kalla den inte helt oväntat "torsdagslistan" och hävda in i absurdum att jag nu ska ge er en lista varje torsdag. Börja ett nytt liv. Sätta upp nya, helt ouppfyllbara mål som endast slutar i tårar och besvikelse. Detta helt i klass med de personer jag vet som sticker och tränar på söndagar för att häva ångesten över lördagens fylla ("jag ska aldrig mer dricka, med början NU") och de tjejer jag känner som varje måndag börjar ett nytt, smalare liv ("jag ska aldrig mer äta, med början NU"). Nytt löfte, nya möjligheter. Börja om, och om, och om. Man kanske skulle sluta hoppas på bättring? Sätta upp mål man faktiskt kan leva upp till? Leva utan mål? Leva utan att må? Må utan att leva? Ja må hon leva.

Jag gör det once and for all nu, från och med idag ska jag aldrig mer försöka bättra mig. Med början NU, hurra!

Håll till godo för fan

Spänning

Jag ringde till mitt försäkringsbolag för ett tag sedan med anledning av att min olycksfallsförsäkring behövde förnyas. Frågade tjejen i luren om en olycka vid utanför-pist-skidåkning alternativt utförscykling skulle leda till ökad likviditet för min del. Hon svarade att den frågan hade hon aldrig fått förut och att hon skulle kontrollera och återkomma. Jag blev oerhört förvånad och tänkte att det är väl alla intresserade av att veta. Vid närmare eftertanke så blev jag varse att bara för att alla i ens omedelbara närhet sysselsätter sig med mer eller mindre dödsföraktande aktiviteter så betyder inte det att det är normen. Jag ser mig vanligtvis som en person med rätt utvinklade skygglappar men här fick man ju en slap in the face.

Fick mig att börja tänka på det där med spänningssökande. Att gå igång på adrenalin. Det sköter ju sig själv under vintern då man kan åka över sin förmåga på skidor eller på sommaren när man kan cykla fortare än vad man egentligen törs. Men nu då? Just nu står min bil oerhört kreativt felparkerad utanför lägenheten. Minst 600 spänn i böter, garanterat. Den har stått där i tre dagar nu. Varje morgon pirrar det i magen och jag springer bort till den för att kolla om jag fått böter. Jag har en parkeringsplats men jag flyttar den alltså inte dit. Tänkte först att det var för att jag glömde det hela tiden. Men kanske står den kvar för att det är så spännande.

Jag och E som jag bor tillsammans med nu var ute med hundarna i går kväll. Hon är minst lika spänningssökande. Vi ser en poliskontroll och bestämmer oss för att trotsa ödet och hon kopplar lös sin hund. Trots att vi VET att det är minst 1000 spänn i böter på att ha hunden okopplad här. Stått massvis om det i tidningarna. Snackas om det bland hundägarna dagligen. Polisen kommer fram till E och berättar allt det vi redan vet för henne. Är myndig och bestämd men säger till sist att det är ok den här gången, men nästa, då blir det böter. Vi skakar av spänning efteråt. Fnissar. På hösten får man vara kreativ. Vi bryter mot lagen för att känna att vi lever. Kan det inte bli vinter snart?

Att lista eller inte lista.

Jag finner mig själv uppvisa vissa listkonstruktionstendenser. Ständigt tillbakablickande i försök att från fem till ett kategorisera allt från vilken som var den bästa sommaren, den bästa dagen på berget (givetvis uppdelat i två underkategorier beroende om man satt på cykel eller hade skidor på fötterna) till det bästa syskonet eller den mest irriterande egenskapen hos barn (sylt på fingrarna trots att de inte har kommit i kontakt med sylt). Jag startar därför det första återkommande inslaget här (om man bortser från den ständigt återkommande oredan) och väljer att kalla det "Tisdagslistan". Just den här tisdagen har jag gjort en lista över de fem störigaste sakerna som har inträffat under den här hösten, kanske framför allt för att jag vill knyta in grisen i säcken riktigt ordentligt innan jag åker hem/hem imorgon för att återgå till jobbet. So, ett historiskt moment here folks, håll i er!

Tisdagslistan v.46 eller Saker jag stört mig på sept-nov i Umeå

5. Det två första händelserna när jag flyttar in på 20 kvadrat med min helt nya kombo (som jag då inte känner överhuvudtaget) är att jag tappar ett par minimala trosor i hans skor i hallen och att han spyr ned min bil. Kopplingen mellan dessa två händelser är oklar.

4. Då ovan nämnda 20 kvadrat råkar ligga i anslutning till en studentkorridor får vi en natt uppleva hur ett okänt ungdomsgäng tar sig in och kastar ägg i köket samt slår sönder alla tallrikar. Vi äter ur händerna under resten av hösten i rädsla för att de ska komma tillbaka.

3. Vår tvättstuga belägras nattetid av ett gäng som enligt egen uppgift "repar där". Omöjligt att stryka eftersom en 26" TV ockuperar strykbrädan, oljefat brinner, det luktar hembränt och ett okänt antal fingerlösa fingervantar och filtar hittas i tvättkorgarna. Förnekelse har aldrig varit så träffande.

2. Att jag går i en så knastertorr teknologklass att ingen förutom jag uppmärksammar att vår föreläsare ständigt förkortar kursen "Analytical Chemistry" med "Anal Chem". När jag påpekar det roliga i att läsa en hel kurs i analkemi tror de att jag inte fattar att det är en förkortning och anser mig vara dum i huvudet.

1. Jag blir tilldelad en labbpartner från Vietnam som inte kan prata engelska. Jag tillbringar hösten att skriva det jag vill säga till henne i mitt eget blod på bänken.




Nästa vecka kan det antingen bli en lista över de bästa ridskolehästarna eller mina bästa ligg så missa inte det.

Up your ass

Here we go again. Konstigt att någon kan vilja umgås med oss över huvudtaget.

(J är jag och K är kompis)

J: Köpte nya skor på Sneakers and Stuff i veckan.

K: Hur såg de ut?

J: Typ ljust skinn, ludd inuti. Vinterskor. Sjukt sköna.

K: Jag skulle behöva köpa vinterskor.

J: Det är typ som att ha fötterna i ett får.

K: In a sheep. In a sheep's ass.

J: Cheap ass.

K: Billig röv.

J: Fan.

K: Trist att gå runt med en billig röv på fötterna.

J: Skorna känns inte lika sköna längre.

(Här försöker J att göra en anteckning i mobilen om cheap ass för att kunna komma ihåg till senare.)

J: Hm. T9 vill skriva Agda istället för Cheap.

K: Du har alltså fötterna i Agdas röv?

J: Känns inte okej alls.


I'm a pain in my own ass.

The ultimate list

Somebody just came along and shoved reality up my ass, tydligen dags att åka hemåt/bortåt ikväll. God damn. Tur att det är dags att åka hemåt/hemåt på torsdag. De senaste tio dagarna i Sthlm har varit mycket bra, fyllda av skratt, tårar, hopp och förtvivlan, för att inte nämna ångest. Nu hade jag egentligen tänkt att skriva ett långt inlägg angående hur världen blev som den blev, med frågeställningar kring hur så många blev så fega, om hur det ska gå och framför allt vem vi ska skylla på? Jag lägger den på hyllan till imorgon och ger er istället listan. The ultimate list of my life. Listan över saker jag ska göra innan jag dör. Om jag hinner alltså, jag är så sjukt upptagen just nu.

Saker att göra innan jag dör

1. Glädjas för någon annans skull. Genuint.

2. Acceptera att sjukligt feta och sjukligt smala människor tydligen kan vara precis lika intelligenta som alla andra.

3. Bygga broar.

4. Avfärda de som inte röstar i riksdagsvalet med en axelryckning och tänka "alla gör väl som de vill, bara för att jag tycker att demokrati är viktigt så behöver inte alla andra göra det".

5. Hitta ett större glädjeämne i livet än kicken jag får av Word-kommentaren "överväg ordformen ehuru/huruvida/tillse (etc.) i vanligt tal kan den uppfattas som invecklad/ byråkratisk/ålderdomlig/främmande (etc.)".

6. Kämpa mig till ett godkänt i kursen "Lära sig av sina misstag".

7. Bli beskriven som opretantiös och realistisk.

8. Ta över världen.

9. Sluta irriteras över människor som inte har någon självdistans, inte har någon självinsikt, inte har några intressen, inte tänker efter, inte bryr sig om framtiden, inte bryr sig om dåtiden, inte har något liv, inte brinner för något, inte respekterar andra, inte respekterar sig själva (se punkt 2), inte anstränger sig, inte ifrågasätter, som gör som alla andra, som det förväntas, som man borde och som man måste.

10. Gilla läget.

Tur att jag har några år på mig.

Par i knäckta

God damn vilken trasig generation vi är. Runt omkring mig raglar vänner och bekanta runt i ensamhet, träningsnarkomani, självförvållad svält, prestationsångest, trettioårskriser och andra blandade paniker. Med den ständiga frågan "Hur ska det gå?" ekande mellan pannbenet och ögonen i nacken. Jag hörde för ett tag sedan att vi är den första generationen som ser fram emot den dagen då vi går i pension. Kunde inte vara mer sant. Vi tar ju oss ledigt (ja, inte jag, men vissa andra. Eller, inte nån jag känner men man har ju hört om folk som gör det. Eller, har man?) men är ju aldrig lediga på riktigt. För det finns alltid där, att man borde göra något. Något vettigt alltså. Jag personligen drivs väldigt hårt av att göra något vettigt av varje timme, varje minut, varje sekund. Tidspaniken ständigt närvarande, kliver upp alldeles för tidigt och går och lägger sig alldeles för sent. Att köra bil långt har blivit det bästa jag vet, då är det möjligt att ursäkta sig själv att det faktiskt är olagligt att göra någonting annat samtidigt. Och olaglig är man ju gärna inte sådär till vardags. Flera timmar ensam i en bil, tänka, lyssna, andas. Vila. Bara vara. När jag går i pension ska jag flytta till Provence och äta ost och dricka vin hela dagarna. Vad ska du göra?

Apa köpes!

Apa köpes för att fatta beslut som rör mitt liv, mina relationer och
min framtid. Art spelar ingen roll, den kommer att göra ett bättre
jobb än jag oavsett. Gärna loppfri men inget krav. Skall kunna
levereras omedelbart för att undvika ytterligare kaos.

Det här med att gå på krogen...

...har ju länge jycklat med mitt sinne. Varje gång jag gör det och inte har så kul som man borde så ifrågasätter jag mitt eget beteende. I helgen har jag dock hittat en väg till att verkligen, verkligen uppskatta krogbesök, att se dem som studiebesök. I fredags besökte jag och T ett antal klubbar omrking en viss plan i huvudstaden. Under viss alkoholpåverkan studerade vi allt från trollkarlar (två stycken på samma kväll, konvent?), till kokainister, journalister, turister, fashionister och personer helt omedvetna om sina brister. Till på köpet så firades tydligen alla skräcködlors dag. Jag är ju lite förtjust i listor, så vi kör en topp fem-lista på händelser/insikter under fredagsnatten.

1. Det finns en finlandsfärja i källaren på Blue Moon Bar. Skrattar gott och funderar över hur de fick in den.
2. På kvällens utlovade hip-hopklubb på Layer Cake Lounge är det inte tillåtet att komma in med keps. Skrattar gott och vänder i dörren.
3. Hip-hopgolvet på Laroy, DJ:en vet inte vilka varken Jurassic Five eller Public Enemy är. Skrattar gott och biter mig i tungan för att inte säga något dumt.
4. Totalspeedad trollkarl på White Room vill impa och trollar bort sin jacka, trollar fram en femma och blir själv sur över det uppenbara nerköpet. Skrattar gott och köper mig något fint för femman.
5. Det jobbar en ko i baren på ovan nämnda ställe. Skrattar gott och undviker mjölkdrinkar under resten av kvällen.


5 ½. Snabb huvudräkning, om vi skulle ha betalat inträde på de här ställena så hade bara det slutat på runt en tusenlapp. Skrattar gott över att folk faktiskt gör det och går hem och sover. Oavsett hur likvid man är så finns det ju bättre sätt att spendera sina pengar än att kasta dem i sjön. Typ barnen i Afrika, som man sa när jag var ung.