Skadat gods

För ovanligthetsens skull tänkte jag att det här inlägget skulle handla om något som jag kontemplerat kring som jag inte riktigt lyckats få något gehör för i min närmaste omgivning. Lite för att slippa "hur kom du att tänka på det?"-blicken. Jag funderade nämligen igår lite på det här fenomenet med att träffa nya människor. Det är ju uppenbarligen något som alla vill göra och något som driver människor till de mest konstiga saker. Men vill alla egentligen träffa nya människor, eller är det bara någonting som de flesta säger (typ som att nittio procent av de som säger att de vill jobba med människor inte alls vill det, men tror att det är vad alla andra vill och alltså vad alla andra vill höra att man själv vill).

"Äh, alltså du vet, ska dra på nån halvbekants inflyttningsfest i helgen. Säkert astråkigt, men man vill ju träffa nya människor."

"Ungern? Vad fan ska du göra där?" "Träffa nya människor."

I en värld där den som har flest vänner på facebook när den dör vinner, vem vinner medan man lever? Vi kanske skulle börja lägga hälften av den energin som vi lägger på att "träffa nya människor" på att ta hand om de människor vi faktiskt redan har. Om jag hela tiden träffar nya hur ska jag då hinna med de som jag redan försakar på grund av jobb, skola och hetsen av att hela tiden komma vidare, vidare, vidare. Tror man att gräset är grönare någon annanstans även (jag skriver även för det verkar ju vara standard när det gäller kärleksrelationer) när det gäller vänskapsrelationer?

Jag vet ärligt talat inte om jag är så intresserad av att träffa nya människor faktiskt. Varför ska man ständigt söka nya kontakter när de flesta man träffar på antingen är medvetet ointelligenta eller omedvetet ointelligenta (båda grupperna helt ointressanta att förkovra sig ytterigare med). De man vill träffa, de medvetet intelligenta, mobbades ju till småbitar redan på lågstadiet så dem kan man ju glömma att träffa på. De omedvetet intelligenta däremot har överlevt men är svåra att snoka reda på. De är ofta så kallat skadat gods och med så mycket bagage att de får ett charterplan att verka lättlastat. De tänker för mycket, skulle vara bäst på det mesta om de bara försökte men hittas ofta gråtandes i ett hörn i slutändan. Ingen förstår dem och de förstår sig inte på någon. Dem skulle jag vilja träffa. Nya, bagagemänniskor som har mer intressant hjärnarbete än hur mycket man måste träna om man druckit en latte eller om man ska åka på IKEA på lördag eller söndag. Jag vill träffa dem som bygger tidsmaskiner, startar ninjaföretag och fortfarande, helt officiellt, drömmer om att bli rockstjärnor. De som vill dissekera livet, peta runt lite i den blottade ändtarmen och helt cyniskt betrakta innehållet. De som stökar till när man har städat bland sina argument gällande rätt och fel. De som aldrig slutar att vrida tanken gällande arv och miljö som en rubriks kub i hjärnan trots att man vet att alla färger aldrig kommer att hamna på samma sida. De som aldrig, aldrig kommer att nöja sig och därför kanske aldrig kommer att bli lyckliga men dör hellre olyckliga än med vetskapen om att de nöjde sig med mindre än vad de hade kunnat få. De som alltid känner sig utanför fast de är inne. Nere fastän de är on top of the world. Om det var såna människor man fick träffa när man gav sig ut för att träffa nya människor, då vill jag också göra det. Om det ska vara som nu, ja då är jag så innihelvete nöjd med Spooky Stevenson, Mangs, frugan, tjejen som verkligen inte vill tatuera sig, den finska turken, kristallmongot, svettlöken och de andra som tänker lite längre och därför mår lite sämre. Inklusive er, mina älskade småsyskon. Ni rockar min värld.