Par i knäckta

God damn vilken trasig generation vi är. Runt omkring mig raglar vänner och bekanta runt i ensamhet, träningsnarkomani, självförvållad svält, prestationsångest, trettioårskriser och andra blandade paniker. Med den ständiga frågan "Hur ska det gå?" ekande mellan pannbenet och ögonen i nacken. Jag hörde för ett tag sedan att vi är den första generationen som ser fram emot den dagen då vi går i pension. Kunde inte vara mer sant. Vi tar ju oss ledigt (ja, inte jag, men vissa andra. Eller, inte nån jag känner men man har ju hört om folk som gör det. Eller, har man?) men är ju aldrig lediga på riktigt. För det finns alltid där, att man borde göra något. Något vettigt alltså. Jag personligen drivs väldigt hårt av att göra något vettigt av varje timme, varje minut, varje sekund. Tidspaniken ständigt närvarande, kliver upp alldeles för tidigt och går och lägger sig alldeles för sent. Att köra bil långt har blivit det bästa jag vet, då är det möjligt att ursäkta sig själv att det faktiskt är olagligt att göra någonting annat samtidigt. Och olaglig är man ju gärna inte sådär till vardags. Flera timmar ensam i en bil, tänka, lyssna, andas. Vila. Bara vara. När jag går i pension ska jag flytta till Provence och äta ost och dricka vin hela dagarna. Vad ska du göra?