Ett R är inget annat än ett vibrerande L

Som så många andra dagar så har dagens oreda bestått av att man kastas mellan ett och noll, hopp och förtvivlan, toppar och dalar. När man är en människa som fungerar som jag, vilket faktiskt ett gäng av mina närmast sörjande har upptäckt sig göra, så verkar det inte finnas något som är mitt emellan. Jag misstänker att detta faktum kan vara kopplat till gårdagens betraktelse och det där vi kallar perfektion. Att om det inte är perfekt, då är det ingenting värt. Tillämpbart vid de mest skilda tillfällen, som tentaresultat, marginellt vidbränd mat, partnertjat, labbkamrat, hyrfilmsval (ger samvetskval), födelsedag, bjudmiddag, familjetraditioner, kärleksrelationer och alla andra situationer som innebär prestationer. Om det inte blir perfekt så är det inte bra, det är inte okej, det är värdelöst helt enkelt. Men hur ska det någonsin kunna bli perfekt? Vad är det man strävar mot? Att bli president-över-allt-och-härskare-över-världen? Man skulle ju kunna önska att man någon gång kunde tänka att det var väl det samma om nån liten grej gick fel, resten blev ju sweet liksom. Men icke. Om man är tio personer som ska hyra film och man själv väljer filmen (vilket för övrigt är omöjligt att få någon att göra in these days of prestations-ågren) så spelar det ingen roll om man själv och åtta andra tyckte att det var den bästa filmen man någonsin har sett. Det gnager ändå lite, lite att det inte blev perfekt. Vilket gör att man inte kan njuta av situationen fullt ut och därför blir missnöjd.

Det samma gäller ju med humöret har jag märkt. Det finns liksom ingen zon att vila upp sig i, en humörzon där man bara kan vara. Antingen är man på topp och då är allt så sjukt bra att man bara springer runt, runt, runt tills man måste lägga sig ned och vila. Nästa vecka, dag, minut eller ibland till och med sekund, så har det vänt och helt utan att man själv kunde fatta hur, var, när och framför allt varför? Jag frågade en gång min kompis K, som för övrigt är vis och nästintill allvetande, om hon trodde att man skulle kunna på något sätt släta ut sinneskurvan något. Att man kanske skulle kunna offra lite av de där topparna när man faktiskt är on top of the world för att kunna slippa vissa dalar. Svaret jag fick var L-O-B-O-T-O-M-I. Känns väl sådär kan jag tycka. Lite 2007.

Kanske får lära mig att surfa på vågen istället, leva på ruset man får de där, ändå rätt många, dagarna när man är president-över-allt-snyggast-i-världen-och-hög-på-livet. För när man är en sån där människa som jag, då är det som är bra, riktigt, riktigt bra. Då är varje dag den bästa i ens liv.