Återfall

Idag hände det sig så att jag retarderade till lågstadiet. Det var nämligen dags att gå till tandläkaren. När man har tänder av min typ så går man inte dit särskilt ofta. När jag var där sist så sa min dåvarande tandläkare "kom tillbaks om en tre-fyra år, då kanske det har hänt något". Nu, idag, så hade det helt plötsligt gått tre år.

Tankepaus.

Vad tusan. Det här inlägget skulle ju egentligen handla om hur jag på lågstadievis kände mig orolig för att tandläkaren skulle skälla ut mig för att jag inte borstat tänderna ordentligt (vilket på tandläkarmanér är typ 3x2h, 3-4ggr/dag). Men nu blir jag mer intresserad av att kontemplera över de här tre åren. Tre år? Det är ju helt sjukt. Vad har jag lyckats åstadkomma sedan jag var hos tandläkaren sist? Kan inte komma på en enda sak. Jag går fortfarande runt i samma naiva förhoppning om ett lyckligt liv nu som då, stör mig precis lika mycket på folk runt omkring mig och är fortfarande inte ens i närheten av vovve och volvo (har ett par renhorn fastskruvade på min stora pick-up, vilket inte riktigt räknas som någonting i dagens samhälle). När jag tänker efter så är jag till och med längre ifrån dessa tingestar nu än då. Jag har alltså lyckats ta mig bakåt de senaste åren rent vuxenhetsmässigt. En bedrift i sig kanske. Äh, men vi kör Onsdagslistan då, detta veckomässigt återkommande fenomen.

Mina största bedrifter sedan jag sist var hos tandläkaren

5. Jag har gått från att vara sambo med vackert inredd lya till att vara en inneboende oreda utan några egna ägodelar förutom obscent dyr sportutrustning.

Jag vill nog inte skriva några fler punkter. Jag gjorde som tandläkaren sa och kom tillbaks efter tre-fyra år, och inte fan hade det hänt något. Tur att mitt främsta fokus inte är att bli samhällsvuxen för då hade jag nog varit riktigt, riktigt bitter just nu. Mitt största fokus är att bli smartihuvudetvuxen. Sug på den.