Vem sa att det var lätt att vara man?

Fick ett mail idag från världens genom tiderna finaste människa. Den kille som jag har glädjen och stoltheten att kalla min egen. Vi råkar befinna oss på mer eller mindre varsin sida av jorden under en rätt lång tid och tvingas förutom telefonsamtal värda sin vikt i guld, rosenskimrande sms och kärleksförstärkaren Skype, kommunicera via mail. Den här veckan har han råkat hamna i ett land där det inte är som hemma. Eller som hemma fast värre. Det beror nog på vem du frågar. I det här landet råkar det vara lagligt för män att köpa sex. Vilket leder till att män från grannländerna faktiskt väljer att ta ett plan just till det här landet just för att bara köpa sex. Detta trots att de är tillåtna att ha hur många fruar de vill, om det nu skulle av någon anses vara en förmildrande faktor. Att vara en riktig man i ett sådant land, det är bevisligen inte helt lätt. Att vara en kille med känslor och tankar och en tro på att man är lika mycket värd oavsett vilket kön man har. Tjejer kan skrika och gorma hur mycket som helst om att män är djur, men hur kul är det att höra om man är en bra kille? Som är lika ointresserad av kvinnliga strippor som de flesta kvinnor är av manliga? Där sannolikheten att han skulle köpa sex av en kvinnlig prostituerad är lika låg som den är hos de flesta tjejer när det gäller att köpa sex av en manlig hora? Han vill läsa porrtidningar lika gärna som jag vill få ett helt okänt manskön tryckt i ansiktet när jag tittar bland tidningarna på ICA. Inte så gärna that is. Han är inte ett svin och helt ointressad av andra tjejer. Varje tjejs drömkille alltså. Och ändå är det inte det som är normen? Ändå är det reglerat av lag i det landet han befinner sig i nu att om han vill köpa en tjej så får han? Ja, vem fan sa att det var lätt att vara man?

Dum, våldsam och självmordsbenägen

Folk i regel beskyller ständigt tv för att göra oss dumma, filmer för att göra oss avtrubbade för våld och rock/rap för att göra ungdomar våldsamma, drogberoende och självmordsbenägna.

Jag har under en betydande del av mitt liv vetat att detta är bullshit. Jag beskyller istället folk i regel, för att göra mig dum, våldsam och om inte drogberoende så väl från tid till tid självmordsbenägen. Det största problemet enligt mig är inte att barn omedvetet absorberar hemliga, onda budskap från tv, film, musik och media i allmänhet när de är sex utan att samma personer medvetet accepterar alla budskap som folk kommer med när de är tjugosex. Ta till exempel buskapet som innefattar att vara "normal". Redan innan vi konstaterat huruvida vi är normala eller inte så vet vi att det är det som är eftersträvansbart. För det har folk sagt. När vi medvetet har accepterat det börjar den medvetna strävan efter att bli det. Att skaffa sig det som ingår i det normala paketet. De som inser att de trots strävan och envetna försök inte kan nå dit blir våldsamma. De som inser att de trots envetna övertalningskampanjer inte vill nå dit blir själmordsbenägna. Och de som väljer att lägga sig ned, ge upp, och att istället för att leva ett liv byggt på egna förväntningar leva ett byggt på andras, de är bara dumma.

Du blir inte våldsam, självmordsbenägen eller dum av att lyssna på musik. Du blir det av att lyssna på folk.

Nordamerika

Som ett godisregn från taket när man minst anar det gästspelar åter fem-i-topplistan. Fem saker som får i-ländernas i-land att framstå som ett u-land. (Eller mer korrekt, fem saker som får i-kontinenternas i-kontinent att framstå som en u-kontinent).

1. Mobilabbonemangen.
Betala när någon ringer TILL dig? Om du inte vill det, skaffa fast telefon.

2. Fast telefon.

3. Dammsugarna. Slanglösa, upprättstående, värdelösa, icke-tillräckligt-välsugande maskiner som minst av allt klarar heltäckningsmattorna.

4. Heltäckningsmattorna.

5. Plastpåsarna i matvaruaffärerna. Max en vara i varje (or else this store will not take any kind of responsibility for damage to groceries in the case of a broken bag).

Annars, all good over here.

50% hittepå

I samband med utbrett resande de senaste dygnen har jag tagit del av podcast på allra högsta nivå. Radio när den är som bäst. Public Service där bara en enda timme är värd hela avgiften. Mammas nya kille.Här lär jag mig att 50% av alla parrelationer ju bara är hittepå. Att 50% av alla som lever i en parrelation ju bara går omkring och övertalar varandra om att de är kära i varandra, och de är ju jättebra på det. Men när kräfthatten åker på så åker pillesnoppen likförbannat in i fel tjej. Hade ju inte kunnat säga det bättre själv. För inte allt för länge sedan träffade jag den person som jag nu tänker mig resten av mitt liv tillsammans med, killen med intruktionsboken. Jag inser nu att mitt relationsliv före honom bara har varit just, hittepå. Relationer där den ena eller den andra har följts av en liten, gnagande tanke om att kanske, kanske är gräset grönare någon annanstans. Kanske, kanske finns det någon där ute som jag kan ligga med när jag är stupfull för att känna mig attraktiv. Men man åker på IKEA tillsammans ändå. Man tar beslut för att göra den andre till lags som inte riktigt känns helt bra för sig själv. Som gnager och bränner och gör att man blir bitter och gammal alldeles för tidigt. När jag nu tänker på det så är det så många killar jag vet som har någon form av inbyggt behov av att hävda allmänt och officiellt att det är lite skönt att vara iväg utan tjejen. I beg you pardon. Klart att man kan tycka det men om man känner behov av att gå ut med det vitt och brett kanske man borde forska i sig själv. Har man då offrat så mycket av sig själv i relationen att trycket är så högt inuti att det måste ut? Jag skulle kunna tänka mig att 50% av alla de som lever i en parreation inte anser sig spela för samma lag som den de är tillsammans med. Det är ständiga derbyn. Borta och hemma. Har man inte tillräckligt många motståndare redan?

Eller har man bara hittat fel person? Jag trodde länge att jag ville ha en kille som var som mina, helt fantastiska, killkompisar. Det var ju dem jag umgicks med, det var väl bland dem som var som dem som jag skulle finna Honom. Jag älskar många av mina killkompisar otroligt mycket, jag kan acceptera att de spanar på andra fastän de är ihop, trots att jag aldrig skulle göra det, för det rör inte mig. Jag kan acceptera och roas av att de ständigt måste vara störst, vackrast, så otroligt tuffa och bättre än alla. Jag kan skratta när de skämtar om tjejer på tjejers bekostnad eller fäller kommentarer. Men jag har insett att det inte är det jag vill leva med. Jag vill prata med min kille. Jag vill veta att när han säger något så finns ingen dold agenda, inget hål inuti som måste fyllas med konstant yttre bekräftelse och kravlösa oåtervinningsbara engångsligg. Jag vill inte att min kille hasplar ur sig att han måste höra med "chefen" om han ska hitta på något eller skulle ha problem med att jag tjänar bättre. Jag vill inte att han läser Slitz, oavsett om jag skiter i om mina killkompisar gör det. Jag vill att han ska tänka efter, vilja spela på samma lag och är tillräckligt mycket man att han kan öppna munnen och säga till när något inte är okej.

Jag tror att om fler tänkte efter vad det egentligen är de vill ha och letar rätt på någon som vill ha samma sak, då skulle de där 50% inte vara 50% längre. Vill man kunna ligga med andra när man är ihop, då får man helt enkelt hitta någon som också tycker att det är okej. Vill man spana och flörta på krogen då får man leta rätt på någon som också gör det och därför är beredd att acceptera reglerna. Jag, jag tycker inte att det är okej. Jag är kär och jag vill känna att det är bara jag. Och bara J. Bara vi. Mot världen.

Kund(o)tjänster och samhälls(o)tjänster

Så. Jag är tydligen tillbaks där jag började. På svenska. Kanske beror det på en häftig nostalgi- och separationsångestvåg då jag idag lämnar hemlandet för ack så lång tid. Att jag kommer att bli tvungen att vända och bända på det engelska språket tillräckligt mycket ändå framöver för att få fram vad jag tycker och tänker. Jag åker till Kanada en stund. Försökte häromdagen förklara det för diverse myndigheter. Exempelvis Arbetsförmedlingen. Jag har fått arbetsvisum, sa jag. Det är ingen lögn. Jag frågade henne vad som skulle hända nu. Uppenbarligen har jag inget jobb i Sverige längre. Kan heller inte anses som arbetslös i Sverige och skrivas in på Arbetsförmedlingen, jag är ju inte här. Vad händer då om jag kommer hem och blir sjukskriven undrade jag. Hon visste inte och bestämde sig för att ringa till Försäkringskassan. De måste ju veta. Jag kan ju omöjligt vara den första som jobbar i ett annat land. Villhelm Moberg kom ju på det för skitlängesedan. Handläggaren på Försäkringskassan svarar på Arbetsförmedlingens fråga om Kanada att jag ska skriva ut blankett 5459 - Uppgifter om flyttning till eller arbete i ett annat land och skicka in.

Jag åker hem.

Börjar fylla i blanketten.

Fastnar.

Frågorna känns konstiga. Bäst jag ringer Försäkringskassans kundtjänst. Mycket riktigt. Jag ringer, frågar var jag ska kryssa och hur jag ska skriva. Var fyller jag i att jag ska åka till Kanada, det måste ju spela roll vilket land det gäller? Vad innebär blanketten? Får till svar att landet inte spelar roll och blanketten skickar jag inte in förrän jag kommit till Kanada och fått ett jobb för då skrivs jag ut ur den svenska Försäkringskassan och in i den kanadensiska. Säger tack och lägger på.

Funderar en stund.

Hittar en punkt på blanketten där det går att kryssa i att jag åker utomlands i syfte att SÖKA jobb. Då kanske jag kan kryssa i där och skicka den nu ändå? Bäst jag ringer igen. Mycket riktigt, jag kan kryssa i där, skicka in och åka till Kanada nu. När jag sen får ett jobb hör jag av mig igen för att bli avskriven. Säger tack och lägger på.

Funderar en stund.

Nu har jag fått två helt olika svar. Jag kanske ska ringa igen för sannolikhetens skull. Ringer igen och upplyser denna tredje tjej på kundtjänst om att jag fått två olika svar och om inte hon kan säga vem av dem som har rätt så vill jag tala vänligt men bestämt med hennes enhetschef. Säger tack och blir en halvtimme senare uppringd. Av chefen. Blanketten gäller bara för Europa säger hon. Inte för Kanada. Det finns ingen blankett för Kanada. Jag frågar om hon är den enda på Försäkringskassan som vet det. Hon upplyser mig även om att för att få ersättning om jag skulle bli sjukskriven när jag kommer hem så är det bättre för mig att stanna i Sverige, anmäla mig arbetslös och gå på A-kassa än att åka till Kanada och försörja mig själv. Ibland är det synd att man har sån lust att göra rätt för sig. Det är ju så jävla enkelt att inte göra det. Jag vill inte ha något bidrag. Jag vill jobba. Hemma eller någon annanstans. Dessutom så känns det än en gång som att det är konstigt att det är mer sannolikt att få ett svar från deltagarna i Jeopardy än i en kundtjänst.