Von Oreda goes international

So, after roughly speaking ten thousand of those "start writing in english you stupid fuck"s I have finally decided that I will stop being a stupid fuck and give also my non-swedish-speaking friends a chance to get enlighted, annoyed, or what ever you people tend to get when reading my somewhat confused thoughts. Since I now have to translate them into something else than the tounge given to me by my mother, the risque of confusion might become even higher. But since I like to play it high and like it even more to get myself out on water way to deep, I think that it will work out just fine.

It came to my knowledge the other day that it also should be of my interest to make money of these confusions. I was sent an e-mail of which the purpose was to encourage me to put some ads for some products/services/stuff-that-one-is-supposed-to-spend-money-on up on my blog. From whom? I cannot say, but they seemed to think that they could figure out exactly who you people are that take interest in my life and what kind of stuff that you would be willing to spend your money on. I see two enormous hatches here.

One. My will to represent or get connected with a company/product/thing-ish that I don't even get to know what it is before it turns up on my page. Apparently they think that I must be stupid. Random ads rolling around at the right side of my page at all times? Give me a brake.

Two. Even if I could trust in the advertising company to not post any ads that would offend me, piss me off or annoy me, I would not for one second believe that this company, or any company, in any leagal way could caracterize my thoughts and the personalities of the people that choose to read them so well that they could confront me with ads that would be appealing to you. They would probably work in some form of generalizing way that would have me end up with ads for weight-loss (Frugan - Female, 26 years of age), H&M (Finnen - Female, 26 years of age), and muscle-gainers (Riddarn - Male, 31 years of age). If they only knew that Frugan is naturally 37 kg fo life, Finnen one of the most well dressed I know (and at the same time smart enough to know how H&M produces their garments) and that Riddarn uses his skateboard, snowboard and bike (and ONLY his skateboard, snowboard and DH-bike) to stay in shape. If they were really good at their jobs and presented me with ads for white horses, jobs in remote parts of the world and time-machines, then I might be interested. Until then, I will not quit my day-job for this.

Vardag

I tiden av denna bloggs, eller snarare oreda av ords, skapelse så hände det sig att jag skulle välja i vilken kategori av bloggande den passade bäst. Jag ombads alltså att avgöra i vilket fack mina dagliga, eller åtminstonde hyffsat kontinuerligt återkommande, ord och funderingar passade in. Då det varken fanns ett fack för bloggar som är ologiskt ärliga, fulla med svammel eller brutalt självutlämnande, alternativt ett fack för diskreta provokationer, så placerade jag mig själv och mina ord i kategorin "Vardag". Jag besöker sällan några andra bloggar men i ett sällsynt infall av nyfikenhet inför andra människors vardagsliv så bestämde jag mig idag för att kolla in några av de andra som definierat sitt skrivande som vardagsbloggande. Jag är efter denna konfrontation mer osäker på om jag har definierat mig själv rätt. Är det meningen att jag borde skriva något i stil med "gick-till-jobbet-åt-kyckling-gick-på-aerobics-tittade-på-såpa"-dravel för att passa in i kategorin "Vardag"? Inte en enda av de bloggarna jag tittade på delade med sig en enda tanke, bara handling. Och här sitter jag och delar inte med mig av någonting annat än mina innersta funderingar. För det är ju min vardag. En vardag där jag tillbringar mer tid åt att filosofera än att jobba, mer tid åt att rädda världen i tanken än att dricka coctails, och där frågorna vem/var/när/hur och varför tar så mycket plats att det ibland inte känns som att jag hinner göra någonting annat än att just tänka.

På senaste tiden har dessutom just det där med vardag blivit ett skrämmande viktigt ämne att ägna sina vardagsfunderingar åt. Detta då jag av en vän nyligen blev upplyst om att 97% av livet är vardag. Hur han hade kommit fram till det har jag ingen aning om, inte heller om det är särskilt sant, men jag tror knappast att han menade vardag som i måndag-till-fredag-vardag, där lördag och söndag anses vara ovardag (särskilt eftersom jag tror mer om honom än att inte kunna kalkylera att 71% av livet då skulle vara vardag, om man bortser från röda dagar som inte inträffar på ovardagar). Jag tror snarare att han menade vardag som i att bo på samma plats, med samma människa och ägna sig åt någon form av upprepat beteendemönster, dag ut och dag in. Ja, som i att "gå-till-jobbet-äta-kyckling-gå-på-aerobics-titta-på-såpa", och kanske ligga med varandra om man har tur. 97% alltså. Jag hade inte ens varit i närheten av att fundera över vardagen innan jag fick reda på det här. Det hade ju funnits så mycket annat att tänka på, saker som inte rör min vardag på annat sätt än att jag tänker på dem till vardags. Krig till exempel, eller svält. Inte min vardag, men någon annans. Jag har ägnat min vardag åt någon annans vardag och därför kan man väl minst sagt säga att jag är lite frånvarande när det gäller att leva i mitt eget nu. Att diskutera vardagen här hade nog inte ens kommit på tal om det inte hade varit för att jag för bara ett par dagar sedan fick beskedet att två av mina goda vänner K och J efter ungefär ett års förhållande bestämde sig för att bryta upp, för att vardagen inte fungerade. Jag känner dem båda väldigt väl och vet att de tycker väldigt mycket om varandra. Jag både anar och vet att de inte är de enda vardagsförlorarna i min närhet. Jag har tidigare levt efter devisen att om man klarar av att resa tillsammans med sin partner, om man klarar femtontimmarsförseningar, diarréutbrott på andra sidan jorden, stulna kreditkort och flygplatsnätter, då klarar man allt. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det kanske är precis tvärt om. Om man klarar av att inte resa med sin partner, det kanske är då man klarar allt? Om man tycker att livet är fun and games även en risig tisdagseftermiddag när man måste laga mat på ingenting (för att ens bättre hälft glömt att köpa hälften av det som stod på listan). Om man är rätt nöjd med tillvaron trots att man inte har några rena trosor (för att den man är tillsammans med har glömt att boka den överenskomna tvättiden). Om man klarar att leva tillsammans utan oförutsedda motgångar och jet-lag, i en vardag där man måste underhålla varandra utan paraplydrinkar, roomservice, laviner, svettiga husbilar och/eller malariamygg, då är man nog menade för varandra på riktigt. Att vara du och jag mot världen när det inte finns något hot mot vi:ets varande och inget att enas mot. Att klara av att göra så tråkiga saker som att åka på IKEA, betala räkningar och skotta snö, utan att ledsna på varandra. Det verkar ju helt orimligt svårt när man tänker på det. Kanske särskilt för någon som mig själv som knappt klarar av att leva i vardagen över huvudtaget.

Vardag eller ovardag, nu får jag nog snart placera den här bloggen i relationsfacket istället.

Jag var i luften!

Igår fick jag en ny vän. Eller en nygammal. Det beror på hur man ser det. Vissa människor kan man umgås med hur länge som helst utan att kunna, eller känna att man behöver, definiera vilken slags relation man har till varandra. Andra vet man direkt. Med den här vännen har det varit lite mer oklart. Det började med attraktion, fortsatte med intensivt umgänge och avslutades med att jag mer än någonting annat ville bli kär. Men det blev inte så. Som den rationella person jag är (jag refererar till personlighetstestet i föregående inlägg samt alla totalrationella handlingar jag ständigt ägnar mig åt) så tycker och tror jag ständigt att jag borde kunna bestämma hur jag ska känna. Så svårt kan det väl inte vara? Varför kan man inte, när man träffar en riktigt, riktigt fin person, få bestämma att - honom är jag kär i? När allt borde vara enkelt så är det inte så lätt. När alla förutsättningar finns, vad är det som gör att känslan saknas? Vem/vad är det som bestämmer det där lilla sista? Eller vet man redan från början att det där lilla sista aldrig kommer att finnas eftersom det sista måste vara det första? Och om man vet att det sista borde komma först, varför fortsatte man vänta på det när det inte fanns där från början? Kanske är det för att det är rent ut sagt livsfarligt, dödsläskigt och fantastiskt obehagligt de gånger när det finns där från början. För träffar man någon man blir kär i, det är ju då det kan göra ont på riktigt. En fin strategi är därför att bara involvera sig i de personer där det där lilla extra aldrig fanns. Som att inte kunna bli bränd - man är ju i luften. Vissa brännbollsfanatiker hävdar ju dock att det där med att vara i luften är ett löjligt påhitt, en myt och fusk. Att om man ständigt fokuserar på att vara i luften så kommer man aldrig att hinna fram till första konen. Man kanske bara skulle springa allt vad man kan när det kommer ett riktigt bra slag istället för att försöka vara i luften. Inte oroa sig så mycket för om man kommer att bli bränd eller inte. Satsa lite. Jag måste nog sluta involvera mig i relationer baserade på osannolikheten att bli bränd och istället lägga benen på ryggen just de där gångerna när risken att bli bränd är värd chansen att varva.

Och den nya vännen? Grym kille. Grym vän.

Personlighetstest

Jag har gjort ett personlighetstest. Utfallet följer nedan.

"Du söker utmaningar i ditt liv. Du är en modig, hårdhudad, självständig och orädd filosof som gillar att fundera på idéer och problem ordentligt innan du tar ett beslut. Du har lätt för att fokusera och är uthållig, systematisk och skicklig när du håller på med dina intressen eller eftersträvar dina mål.

Du är självsäker och du uppskattar de möjligheter du ges när du arbetar hårt. Du har mycket energi, tänker snabbt, tar beslut fortare än andra och ogillar onödiga regler. Du har även ett rationellt förhållningssätt till andra människor, saker och idéer.

Du gillar inte att småprata och därmed tycker du inte att det finns någon anledning till att stå och tala med människor du inte har något gemensamt med. Du söker dig istället till män och kvinnor som kan utmana ditt snabba intellekt och som är rappa i sina kommentarer. Du är okonventionell i dina attityder och värderingar och du kan anses oförskämd.

Du gillar spontana människor och du är en spännande, mycket drivande och krävande vän och kollega."

Kommentarer? Vore tacksam om någon kunde säga att det där med att vara en krävande vän är osanning.