Jag var i luften!

Igår fick jag en ny vän. Eller en nygammal. Det beror på hur man ser det. Vissa människor kan man umgås med hur länge som helst utan att kunna, eller känna att man behöver, definiera vilken slags relation man har till varandra. Andra vet man direkt. Med den här vännen har det varit lite mer oklart. Det började med attraktion, fortsatte med intensivt umgänge och avslutades med att jag mer än någonting annat ville bli kär. Men det blev inte så. Som den rationella person jag är (jag refererar till personlighetstestet i föregående inlägg samt alla totalrationella handlingar jag ständigt ägnar mig åt) så tycker och tror jag ständigt att jag borde kunna bestämma hur jag ska känna. Så svårt kan det väl inte vara? Varför kan man inte, när man träffar en riktigt, riktigt fin person, få bestämma att - honom är jag kär i? När allt borde vara enkelt så är det inte så lätt. När alla förutsättningar finns, vad är det som gör att känslan saknas? Vem/vad är det som bestämmer det där lilla sista? Eller vet man redan från början att det där lilla sista aldrig kommer att finnas eftersom det sista måste vara det första? Och om man vet att det sista borde komma först, varför fortsatte man vänta på det när det inte fanns där från början? Kanske är det för att det är rent ut sagt livsfarligt, dödsläskigt och fantastiskt obehagligt de gånger när det finns där från början. För träffar man någon man blir kär i, det är ju då det kan göra ont på riktigt. En fin strategi är därför att bara involvera sig i de personer där det där lilla extra aldrig fanns. Som att inte kunna bli bränd - man är ju i luften. Vissa brännbollsfanatiker hävdar ju dock att det där med att vara i luften är ett löjligt påhitt, en myt och fusk. Att om man ständigt fokuserar på att vara i luften så kommer man aldrig att hinna fram till första konen. Man kanske bara skulle springa allt vad man kan när det kommer ett riktigt bra slag istället för att försöka vara i luften. Inte oroa sig så mycket för om man kommer att bli bränd eller inte. Satsa lite. Jag måste nog sluta involvera mig i relationer baserade på osannolikheten att bli bränd och istället lägga benen på ryggen just de där gångerna när risken att bli bränd är värd chansen att varva.

Och den nya vännen? Grym kille. Grym vän.