Kharma - it's real.

Utgivaren varnar här för att vissa kommer att känna igen sig i följande, vissa inte.

Ni vet hur nervös man är när man ska flyga över Atlanten? Inte för att det är speciellt läskigt att flyga, utan för att allt är så jävla jobbigt. Jag ska flyga från Kanada till Sverige. So far so good. Via USA. Där slutar good and oh my god tar vid. Jag ska mellanlanda. Byta plan. Jag vill inte in i landet. Alls. Ändå måste jag fylla i en visumansökan. Speciella tullpapper. Checka ut mina väskor, bära dem över gränsen och checka in dem igen. För jag ska ju på ett nytt plan. Ut ur landet. Jag måste dessutom betala $200 för min cykel.

Fast inte idag. Idag behövde jag inte betala, inte ta av mig skorna, ingen brydde sig vidare värst om mina papper, mina väskor åker helt oväntat hela vägen till Stockholm utan att jag behöver ta i dem. Alla ler och är trevliga och allt går fort och bra och lätt! En sån där dag man köper en trisslott? Nä, en sån där dag när man senare tappar sin mobiltelefon på bagagebandet och ser den trilla i väg tillsammans med sitt oversized luggage. Kharma - it's real.

Nu får det vara nog...

...med den svenska handfallenheten. DN publicerade idag en artikel om de stackars svenskar som sitter fast i Turkiet (!) på grund av flygbolagsstrejk. Stackars, stackars svenskar "sitter i hotellobbyn utan mat och dryck och väntar på besked". Ursäkta? För att få något medlidande från mig så får ni åtminstone "sitta fast" i hotellobbyn utan mat och dryck. Finns det ingen mat att köpa? Har flygbolagsstrejken lett till ransonering av grisfestmaten, spritdrinkarna och glassen som ni snaskade på igår när ni satt i samma lobby i tron att ni skulle få åka hem? Har närbutiken stängt? Har alla andra hotells fyrstjärniga restauranger stängt? Är all mat och dryck i hela Turkiet slut på grund av flygbolagsstrejken? Trodde väl inte det. Gå ut och köp lite mat och dryck för fan. Om ni supit upp semesterkassan så ring SOS International på +4570105050.

Gråtfärdig på ett politiskt sätt.

Den här dagen började med en timmes örongodis i form av p3-dokumentär angående immigrationssituationen i EU, nya medlemsländer och nationalistiska (borderlinerasistiska) grupper i EU-parlamentet. Där sitter parlamentsledarmöter från Frankrike, Belgien, Danmark, Italien och givetvis Sverige och hävdar att om vi inte stänger Europas gränser så kommer muslimerna att ta över, förkasta våra "europeiska värderingar", göra män och kvinnor ojämställda igen och tvinga europeiska kvinnor att bära burka. Man blir ju gråtfärdig och måste kanske ta steget in i politiken trots allt.

Sen kommer jag hem och hittar det här och börjar nästan gråta igen. Av en helt annan anledning.

Jag är väldigt politiskt blödig just nu. Jag misstänker att det är finanskrisen kombinerat med vetskapen om att rädda människor är farliga människor och manar till eftertänksamhet.

Eyes on the prize

Jag går runt lite i lägenheten.

Jag kanske är lite hungrig? Tar en banan.

Hm, en bananfluga. De gillar verkligen bananer. Slår man på enkelspårig i ordlistan så är det en bild på en bananfluga. Flugan som äter, sover och bajsar banan. Som skulle offra sin mors högra hand för banan. Som skulle sälja sin lillasysters organ för banan. Som skulle...ja, ni fattar.

Jag tar bananen och flyttar den till andra sidan av rummet. Väntar.

Två minuter senare. Går fram till bananen. Där är den. Bananflugan. Men jävlar. Avståndet mellan punkt A, där bananen låg först, och punkt B där bananen ligger nu är säker tiotusen gånger bananflugans egen längd. Nu får det vara nog. Tar bananen, lägger den i badrummet. Väntar.

En minut senare, bananflugeforskaren är otålig nu. Går in i badrummet, fram till bananen. Vem skrattar mig i ansiktet när jag kommer dit? Bananflugan. Helt ofattbart. Det finns så mycket saker att äta i lägenheten som inte flyttar sig, ändå söker den hela tiden efter bananen. Flugor som vanligtvis äter a. vad som helst och b. det som finns närmast. Men den sluga bananflugan vill bara ha banan. Den är besatt av bananen. Flyger till andra sidan jorden för banan om den måste. Bryr sig inte om någonting annat. Jordens mest målsökande organism. Kanske kunde lära mig ett och annat tänker jag. Att satsa på en sak och bli bra på det istället för att hatta runt och vara halvbra på det mesta. Eyes on the prize, säger bananflugan (för det är en kanadensisk bananfluga) och garvar. Mowahahahaha!

Talar ut om mod.

På förekommen anledning inleddes häromdagen en diskussion angående termen mod.

Mod.

Vad är egentligen mod? Jag har aldrig sett mig själv som särskilt modig. Står och väger när andra satsar. Velar, funderar, avväger, kalkylerar. Visualiserar mig själv falla när jag hoppar, krascha när jag droppar. Allt är egentligen lite för högt, lite för brant, lite för stort, lite för nära någon kant. Den där kanten som jag trevande närmar mig med pergamentstorr mun, tårarna brinnande bakom ögonlocken. Med asplövsknän och handsvett, varm i hela kroppen. Slåss med mig själv. Två steg fram men ser mig över axeln för att vara säker på att det alltid går att ta ett tillbaka. Brutal rädsla, kittlande nervositet blandat med en galen nyfikenhet. Den där nyfikenheten som väcker modet och driver det. Den opålitliga nyfikenheten som leder en fram till kanten och lämnar en där. Ensam att reda ut situationen med bara sitt obefintliga mod till hjälp. Nyfikenheten knuffar modet framför sig. Mot kanten. Som är för hög.

Det slutar alltid med att jag gör det ändå. Det där farliga som jag inte tordes. Trots att jag är så rädd. När jag tänker på hur ofta jag cyklar fortare än vad jag törs eller åker skidor brantare än vad jag egentligen trodde att jag kunde så är jag kanske ganska modig ändå. I förhållande till vad jag egentligen törs. Kan man vara modig i förhållande till sig själv eller är mod alltid irrelativt?. De personer omkring mig som jag ser som modiga är sällan rädda, men är mod mod utan rädsla? Kan man vara modig om man inte är rädd?