Att förverkliga sig själv genom andra

Jag träffade en "sätt-in-valfri-sport-här-men-idag-råkade-det-vara-slalom"-förälder idag. Varför är de så rabiata? Varför är det så många som skaffar barn i tillsynes enda syfte att de ska bli allt de själva inte blev? Exemplet idag var ur skolboken. Ungen ville inte åka, pappan ville att ungen skulle åka, ungen gråter, pappan skriker, ungen gråter ännu mer och pappan avslutar med att skrika "du kommer aldrig att bli något om du håller på såhär". Bli något? Ungen var mellan sju-åtta någonstans. Den här årstiden för konstigare människor än vanligt till den här byn. Stressande, hetsande, kretsande kring hypade prylar som flugor kring en sockerbit, snackar skit, ränner hit och dit, är ovänliga, odrägliga och självkärvänliga. Och dessutom extra misslyckade som människor själva eftersom de måste ägna resten av sina liv åt att drilla sina barn till små sönderstressade, överpresterande minikopior av sina egna krossade drömmar till liv. Samma sak gäller ju även oss som är ickeföräldrar, vi har samma tendenser men fokuserar vanligtvis på kända fenomen som "name-dropping", "pappa betalar" samt "jag har en kompis som-syndromet". Varför inte jobba på att förverkliga sig själv genom att bygga sig ett eget jag med en egen identitet istället för att ständigt hänvisa till andra i sitt eget liv. Jag har hittat mig själv i en relation en gång som byggde helt och hållet på hänvisningar till andra. Om den ena parten berättade något stod den andre ständigt redo med en historia om någon den kände som hade lyckats med något bättre. Istället för att bara vara sig själv och våga låta någon annan skina för en stund. Att kunna lita på att bara för att det går bra för någon annan så betyder inte det att det går mindre bra för en själv. Vi var ständigt redo att kontra men knappast så färdiga med oss själva att vi var redo för den känslomässiga påfrestning som det innebär att dela sitt liv med någon. Jag tror att om man aldrig jobbar på att förverkliga sig själv genom sig själv, då slutar man som galen slalomförälder en vacker dag. Kanske inte helt eftersträvansvärt.

Det där med privatliv...

...har jag gett upp för länge sedan. Att bo i en by med ett tusental bofasta invånare (men över fyrahundratusen personer som sover över varje år) gör att det bara är att glömma att man ska kunna hålla någonting för sig själv. Min roomie fick hjärnskakning häromsistens, en timme senare ringer en av hans kompisar och frågar hur det är med den brutna armen. Words flies faster than time these days. Trots att jag till fullo accepterat denna brist på hemlisar så tycker jag ändå att den här vi-heter-ica-och-vi-vet-vad-du-handlar-och-vi-tänker-berätta-för-dig-vad-du-köper-så-att-du-också-vet-att-vi-vet-grejen är lite, lite skum. En person jag känner berättade för ett tag sedan att hon fått de här personliga erbjudandena från ICA, som för oinsatta baseras på att du dragit ditt ICA-kort när du handlat, informationen om vad du köpt lagras och du får sedan ett brev hem med extrapriser på de varor du köper mest. När brevet kom i brevlådan så öppnade hon det givetvis och hittade hör och häpna rabatter på en massa varor som hon för sitt liv aldrig skulle köpa. For the record är hon vegetarian, liksom hennes pojkvän, och skulle hellre dö än köpa falukorv och färdiga köttbullar. Till saken hör även att hon jobbar borta varannan vecka. Ni har antagligen gissat hur det ligger till. De är tydligen inte så överens om det förjäkligt oetiska i att äta kött. Busted. Själv tycker jag att det är rätt uppseendeväckande att de saker jag får rabatt på är de enda sju varor jag köper. Bra för mig. 20% på avokado, tomater, keso, tonfisk på burk, fiberberikade havregryn, bananer och pesto. Mums.

Old rebel

För några dagar sedan bestämde jag mig för att se om det gick att låta julen passera obemärkt här. Det gjorde det inte. Ångesten bland mina bekanta som såsom jag är mellan 25 och 30 är helt enkelt för stor för att inte kommentera. Jag tror att det beror på kilen som slagits in mellan vår generation och samtliga generationer före oss. När mina föräldrar var lika gamla som jag är nu så hade de tre barn. Tänk om jag skulle ha tre barn. Vad skulle jag göra med dem? Det som stöts och blöts i min umgängeskrets just nu är att många faktiskt inte är speciellt intresserade av att fira jul med sina föräldrar längre. Det känns helt enkelt skittråkigt. Är man en idiot för att man inte vill fira jul med sina föräldrar när man är 26? Borde man vilja det? Inte för att jag inte gillar mina föräldrar, jag älskar dem, men jag känner någon slags tillbakahållen frigörelse pulsera inombords. Dock så fortsätter jag ju att åka hem till dem varje jul, för alternativet - att speedgifta sig med någon som verkar hyffsad att avla på - känns ju än mindre aktuellt. Pest eller kolera. För det verkar ju som att den enda socialt accepterade anledningen att inte fira jul med föräldrar man älskar är att man har en egen familj. Om jag hade haft en mycket komplicerad relation till mina föräldrar så hade jag säkert varit ursäktad ändå men nu träffar jag ju dem mer än gärna rätt ofta, men inte till jul. Jag vill ha mitt eget julfirande men inte gärna min egen familj. Jag vill vara själv och jag vill ha lugn och ro. Jag har funderat länge på alternativet att fira jul tillsammans med mina vänner som är lika osugna på familjejulfirandet som jag men vi är samtliga för rädda att göra någon besviken. Hur gärna vi än skulle vilja sitta tillsammans ett gäng vänner med varm glögg och god mat men utan Kalle och utan både barn och vuxna (eftersom vi ser oss själva som vuxna barn alt. barnsliga vuxna), så törs vi inte bryta oss ur systemet. Vi har flyttat hemifrån, betalat vår egen hemförsäkring och skyllt oss själva i så många år. Varför är just den här frigörelsen så svår?

Kilopriser

Jag har ju insett att trots mina goda intentioner att här beskriva mitt vardagsliv för den som är mer eller mindre intresserad så har jag skapat ett monster. En vansinnesventil för bitterhet, cynism och omvärldsironifikation. Att denna sida med eller utan mitt direkta medgivande uppdateras mer ofta när världen ställer sig mot mig än med mig, det är ju helt uppenbart. Raljerandet om människors tillkortakommanden ökar exponentiellt med antalet vad-är-meningen-med-livet-filosofier och från-dur-till-moll-melodier. Kreativiteten exploderar i samband med oväntade slaps-in-the face och oprovocerade set-ups. Orden vrids och vänds i all evinnerlighet utan slut eller paus när spanska ryttare tenderar att punktera drömmar och slita sönder planer.



Och när man trivs? Intet. Idag är jag genialisk, on top of the world, unbeatable. All träningsvärk i hjärnan som uppstår när man jobbar med sig själv, när man rycker i sina demoner, när man packar upp sitt bagage, är idag som bortblåst. Växtvärken som kommer när man försöker växa, när man försöker att vidga sitt seende trots att alla andra dömer som om de vore födda randiga, när man försöker gräva upp sina fördomar med rötterna trots att alla andra vattnar sina och när man försöker att tänka efter både före och efter trots att ingen annan tänker överhuvudtaget, den har klingat av som när man växt färdigt för den här gången. Frågan är om jag bara är avdomnad, som tår domnar när man frusit riktigt, riktigt, mycket, eller om min hjärna helt enkelt är på väg att bli en fantastisk tillgång, en välsmord, upplyst, välsvarvad medvetandemuskel. Kommer jag från och med nu att kunna välja mina strider, leva i nuet, glädjas för det lilla och kanske även nöja mig?

När jag läser igenom vad jag precis har skrivit så tror jag intet. Nu blev det så där svart eller vitt igen. Sådär som det inte skulle bli. Tusan också. Så även en dag som idag, när jag förundras över min egen genialism, måste jag nog hävda att både min hjärna och mitt liv fortfarande är till salu. Skillnaden är att på en dag som idag, då måste du vara rik. Kilopriset på både storhetsvansinne och muskelminne är högre än det på guld på en dag som idag. Och guld, det som är så dyrt.

Förr eller senare gör jag allt jag inte borde

Det är en egenskap som hamnar rätt högt på min lista över mindre tilltalande egenskaper. När man har känt sig själv så länge som jag har så är det nästan obehagligt hur väl man känner sig själv. Frågan är om det är mer obehagligt än faktumet att man fortfarande även kan bli förvånad över sitt eget agerande. Man kan tycka att dessa borde vara omöjliga att kombinera, men icke. Vi kan ta ett exempel, taget helt ur luften. Alla kopplingar till verkliga händelser eller personer är helt slumpmässiga och jag tänker inte ta konsekvenserna. Säg att man (jag) har bestämt sig för att inte involvera sig mer än nödvändigt i en person. När man (jag) tänker på situationen så är det kanske varken "smart, tänkbart eller realistiskt" att involvera sig, men man (jag) gör det ändå. Till en början blir man (jag) kanske förvånad, hur gick det här till? Man (jag) hade ju tänkt sig (mig) att man (jag) inte skulle göra så här men det blev så ändå. Man (jag) hade ju bestämt sig (mig) för att inte involvera sig (mig). It was a done deal. Men när man (jag) tänker på saken så inser man (jag)att man (jag) egentligen inte är förvånad. För förr eller senare gör jag ju allt jag inte borde. Och helt plösligt så känner man igen sig själv i sig själv så där obehagligt mycket igen.

Att vilja ha och kunna få.

Många av evolutionens direktioner kan vara mer eller mindre förklarliga. I en värld där vi existerar och vet om det så förvånas man lika ofta över hur mycket av djur vi är i vissa situationer som hur lite djuriska vi är i andra. Det främsta exemplet på hur långt bort från andra djurarter evolutionen har lyckats ta oss är fenomenet att vilja ha det man inte kan få. Så här på rak arm så kan jag inte komma på ett enda annat djur som går från att inte vilja ha något när det är tillgängligt men i samma stund som det blir otillgängligt kunna hugga av sin ena arm/tass/tentakel för att lägga beslag på tingesten. Ett så fullständigt idiotiskt och energislösande beteende är det bara vi som lyckats utveckla. Vi bajsar inte längre där vi äter, vi kan fällas för förargelseväckande beteende, vi tillämpar monogami i våra relationer och nosar rätt sällan folk vi inte känner i stjärten. Eller kanske inte sällan, men åtminstone inte offentligt. Vi tycker i och med detta att vi tagit oss rätt långt, men man kan ju fråga sig om det inte gått för långt. Hur utvecklades det här beteendet? Hur kommer det sig att de som ville ha det de inte kunde få lyckades fortplanta sig i högre grad än de som vågade ta chansen när det otillgängliga fortfarande var tillgängligt? Om jag ser mig omkring i min närmaste omgivning så kan jag inte se några tecken på att tillämpandet av denna naturlag har fungerat särskilt tillfredsställande, särskilt inte när det tillgängliga/otillgängliga råkar vara en han eller hon. Att inte veta vad man har förrän det är borta, att vara för sent ute, att ta något förgivet och att vara ointresserad så länge den andre är intresserad men komma på att känslan fanns där när den väl hunnit försvunna hos den andra. Evolutionistisk inveckling snarare än utveckling. Man kanske skulle testa att inte tro att något är sämre bara för att man faktiskt kan få det. Själva själen i att något är bra är ju faktiskt att det är möjligt att nå. Annars kan man ju lika gärna sluta sträva.

Återfall

Idag hände det sig så att jag retarderade till lågstadiet. Det var nämligen dags att gå till tandläkaren. När man har tänder av min typ så går man inte dit särskilt ofta. När jag var där sist så sa min dåvarande tandläkare "kom tillbaks om en tre-fyra år, då kanske det har hänt något". Nu, idag, så hade det helt plötsligt gått tre år.

Tankepaus.

Vad tusan. Det här inlägget skulle ju egentligen handla om hur jag på lågstadievis kände mig orolig för att tandläkaren skulle skälla ut mig för att jag inte borstat tänderna ordentligt (vilket på tandläkarmanér är typ 3x2h, 3-4ggr/dag). Men nu blir jag mer intresserad av att kontemplera över de här tre åren. Tre år? Det är ju helt sjukt. Vad har jag lyckats åstadkomma sedan jag var hos tandläkaren sist? Kan inte komma på en enda sak. Jag går fortfarande runt i samma naiva förhoppning om ett lyckligt liv nu som då, stör mig precis lika mycket på folk runt omkring mig och är fortfarande inte ens i närheten av vovve och volvo (har ett par renhorn fastskruvade på min stora pick-up, vilket inte riktigt räknas som någonting i dagens samhälle). När jag tänker efter så är jag till och med längre ifrån dessa tingestar nu än då. Jag har alltså lyckats ta mig bakåt de senaste åren rent vuxenhetsmässigt. En bedrift i sig kanske. Äh, men vi kör Onsdagslistan då, detta veckomässigt återkommande fenomen.

Mina största bedrifter sedan jag sist var hos tandläkaren

5. Jag har gått från att vara sambo med vackert inredd lya till att vara en inneboende oreda utan några egna ägodelar förutom obscent dyr sportutrustning.

Jag vill nog inte skriva några fler punkter. Jag gjorde som tandläkaren sa och kom tillbaks efter tre-fyra år, och inte fan hade det hänt något. Tur att mitt främsta fokus inte är att bli samhällsvuxen för då hade jag nog varit riktigt, riktigt bitter just nu. Mitt största fokus är att bli smartihuvudetvuxen. Sug på den.