Flygplatsirritation

Jaha, då var det dags att ondgöra sig över resten av den svenska befolkningen igen. Det är mycket möjligt att flygplatser (förutom tidigare behandlade stormarknader) lockar fram det allra sämsta hos gemene man. Den huvudsakliga oredan gäller den oprovocerade stressen. Det verkar som att vissa saker måste klargöras.

1. Var och en som väntar på att få boarda har fått en plats på planet, det spelar alltså ingen roll om du tycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
2. I och med att du har en plats på planet så får du ingen bättre plats om du är först, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
3. Planet har en bestämd avgångstid och kommer inte att avgå tidigare, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
4. Det är ingen tävling, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.

Sen undrar jag bara vem i helvete (för att citera en annan mycket underhållande blogg) som en gång i tidernas begynnelse började att ta ett steg närmare bagagebandet? Jag kan tänka mig att once upon a time så stod alla på fina tre meters avstånd så att alla hade möjlighet att se och hämta sitt eget bagage när det kom. Sen tog NÅGON ett steg framåt. One small step forward for a man, a huge step backwards for mankind. Helt plötsligt har vi dagens situation där man om man som jag, mäter tre äpplen över marken, garanterat kommer att missa sin väska första, och eventuellt även andra varvet på grund av att hundra IDIOTER måste gnida sig mot bagagebandet. Om jag fick tag på den som tog det där första steget...

Kretslopp

Snabbt telefonsamtal med K på vägen hem från gymet. På hur kort tid är det egentligen möjligt att komma in på ett konstigt samtalsämne? Känsliga läsare varnas då man direkt hörde att hon var förkyld. Rinnsnuvig på det där speciella sättet att om man inte har lust att snyta sig varje sekund (vilket vore dels opraktiskt rent logistiskt sett och inte särskilt trädvänligt) så måste man göra av snoret någon annanstans. Om inte utåt så alltså inåt. Följande dialog utspelade sig (där J är jag och K är kompis)

J: Är du förkyld?
K: Snuvig.
J: Jag hör det, ska du snyta dig?
K: Jag drar in det.
J: Gott.
K: Mmm.
J: Salt?
K: Ja, man får i sig alla salter och mineraler man behöver.
J: Självklart, jag brukar slicka svetten från mina armar när jag är och tränar.
K: Ekologiskt?
J: Åtminstone närproducerat.

I morgon åker jag till huvudstaden i nån vecka, så man slipper vara sig själv för en stund.

Morgonfilosofi

Ligger i sängen och morgonfilosoferar tillsammans med kombon. Inledningen till diskussionen tycks vara gym som via löpning, höst, innne, ute och mörker landar i våldtäkter, detta gisslenas gissel. För mig är staden jag bor i den hemskaste av städer att gå ut i i mörker. Nu blir det här inget inlägg om tjejers rätt att gå ut i mörkret utan att vara rädda, jag jobbar inte så, diskuterar inte ämnen där svaret är givet för alla utom kompletta idioter. Frågan var snarare om det är lika läskigt att gå ut i mörkret på morgonen som på kvällen eller natten (något som bottnar i att jag har som morgonrutin att springa en runda före frukost). Efter noggrant övervägande drar jag till med en av de värre generaliseringarna i mitt liv och säger "jag tror inte att de är vakna så tidigt". Va? Vilka är "de"? Och varför skulle "de" inte kunna vara vakna lika tidigt som jag? Vad är det som får en att generalisera på det här sättet? Ibland är man inte ute på korrekt vatten alltså.

Ett R är inget annat än ett vibrerande L

Som så många andra dagar så har dagens oreda bestått av att man kastas mellan ett och noll, hopp och förtvivlan, toppar och dalar. När man är en människa som fungerar som jag, vilket faktiskt ett gäng av mina närmast sörjande har upptäckt sig göra, så verkar det inte finnas något som är mitt emellan. Jag misstänker att detta faktum kan vara kopplat till gårdagens betraktelse och det där vi kallar perfektion. Att om det inte är perfekt, då är det ingenting värt. Tillämpbart vid de mest skilda tillfällen, som tentaresultat, marginellt vidbränd mat, partnertjat, labbkamrat, hyrfilmsval (ger samvetskval), födelsedag, bjudmiddag, familjetraditioner, kärleksrelationer och alla andra situationer som innebär prestationer. Om det inte blir perfekt så är det inte bra, det är inte okej, det är värdelöst helt enkelt. Men hur ska det någonsin kunna bli perfekt? Vad är det man strävar mot? Att bli president-över-allt-och-härskare-över-världen? Man skulle ju kunna önska att man någon gång kunde tänka att det var väl det samma om nån liten grej gick fel, resten blev ju sweet liksom. Men icke. Om man är tio personer som ska hyra film och man själv väljer filmen (vilket för övrigt är omöjligt att få någon att göra in these days of prestations-ågren) så spelar det ingen roll om man själv och åtta andra tyckte att det var den bästa filmen man någonsin har sett. Det gnager ändå lite, lite att det inte blev perfekt. Vilket gör att man inte kan njuta av situationen fullt ut och därför blir missnöjd.

Det samma gäller ju med humöret har jag märkt. Det finns liksom ingen zon att vila upp sig i, en humörzon där man bara kan vara. Antingen är man på topp och då är allt så sjukt bra att man bara springer runt, runt, runt tills man måste lägga sig ned och vila. Nästa vecka, dag, minut eller ibland till och med sekund, så har det vänt och helt utan att man själv kunde fatta hur, var, när och framför allt varför? Jag frågade en gång min kompis K, som för övrigt är vis och nästintill allvetande, om hon trodde att man skulle kunna på något sätt släta ut sinneskurvan något. Att man kanske skulle kunna offra lite av de där topparna när man faktiskt är on top of the world för att kunna slippa vissa dalar. Svaret jag fick var L-O-B-O-T-O-M-I. Känns väl sådär kan jag tycka. Lite 2007.

Kanske får lära mig att surfa på vågen istället, leva på ruset man får de där, ändå rätt många, dagarna när man är president-över-allt-snyggast-i-världen-och-hög-på-livet. För när man är en sån där människa som jag, då är det som är bra, riktigt, riktigt bra. Då är varje dag den bästa i ens liv.

Bättre ökänd än okänd

Som så många andra så vill man ju ha bekräftelse. Gärna direktverkande och/eller ringmärkande. På senare tid har det stått klart för mig att jag är en bekräftelsesucker av riktigt hög grad när det gäller att bekräfta mig själv. Vill gärna vara bäst, bäst, bäst. På allt. Om man tar alla andra människor i hela världen och lägger de prestationer som de lyckats åstadkomma under sin livstid i en stor hög, så är mitt enda motto att utan syrgas bestiga högen och sätta en flagga på toppen. Precis som ungefär resten av sveriges befolkning alltså, utan prestationsångest skulle det här landet inte göra många knop. Men här kommer oredan in. Om jag inte kan vara bäst på att vara bäst så måste jag helt enkelt vara bäst på att vara sämst. I tider när det av olika anledningar är näst intill omöjligt att prestera på max (vid trötthet, lathet, feghet, dumhet och snålhet, om man blir fet eller helt enkelt går bet) så är min enda utväg att prestera så lite som möjligt. Och helst in i absurdum hävda att man inte är ett dugg intresserad av att att prestera något över huvud taget. Av denna anledning har mitt liv en tendens att variera mellan toppbetyg och att inte tvätta håret på två veckor. Mellan att plugga 200% och att inte köra en tvättmaskin på en hel sommar. Mellan att hävda att man vill träffa en kille som är sådär skönt laid-back eller en som äter ekonomibilagan till frukost. Eller till och med från att ena dagen hävda att man inte önskar jobba en enda dag till i sitt liv och bara åka skidor, till att nästa dag jobba för glatta livet och tycka att karriär, det är det enda rätta. Ingen gråzon what so ever. Efter ett tag så börjar man ju fundera alltså. Över huruvida man lever på det här helt splittrade sättet för att bekräfta för sig själv att om man inte kan vara bäst på det ena så kan man i allafall vara bäst på det andra. Eller är det helt enkelt så att man gillar båda sätten och inte kan välja? Eller ska man bara välja ett och leva med det? Eller ska man helt enkelt bara ta och leva? Vem är man, egentligen?

Amerikansk vilja och ovilja

Fastnade i en diskussion idag angående amerikanska valet, något som kanske inte borde ha lett till någon större oreda om det inte hade varit så att folk runt omkring en hade varit så onyanserade. Jag anser, som många andra, exempelvis att den nuvarande Bush har gjort mer skada än nytta. Dock måste man sätta saker och ting i perspektiv. Hur mycket mer nytta hade någon annan gjort/tillåtits göra till exempel. Att styra ett land som USA, med över 300 miljoner invånare och omkring världens största militära resurser, innebär inte riktigt att man har möjlighet att undvika att ta ställning på samma sätt som exempelvis Sverige. Att USA agerar som storebror i många situationer skall sättas i relation till alla de situationer där det krävs eller förväntas att USA ska ta ställning och göra en insats. Hårt tryck på USA att ta ställning i vissa lägen, exempelvis när det gäller bojkott av kinesiska produkter (för att Kina inte kan anpassa sig till de rättigheter vi anser vara mänskliga), gör att vi avsäger USA rätten att vara neutralt inställda till resten av världen i andra lägen. I varje global konflikt avkrävs de ett ställningstagande, skulle ett annat land nödvändigtvis göra "rätt" val varje gång? I ett land som Sverige hävdar vi vår rätt att tycka inget in i döden, inget icke-ställningstagande är för litet, ingen omvärldsrubrik är för stor för att ignorera. Varje svensk har rätt att tycka inget, när hände det att folk i min omgivning blev självutnämnda att bestämma att det har inte amerikanerna rätt att göra? Som sagt, nyans. Hade Sverige varit av USA's storlek och haft de militära resurserna så hade vi knappast varit snälla, okrävande landet lagom som agerar helt utan hänsyn till personlig agenda. Se bara på stormaktstiden, ingen mittfil här inte. Som sagt, det tas många beslut och ju fler beslut man tar ju större risk att något blir fel. Ren sannolikhetslära. Som sagt, kritisera mycket och gärna för det berikar, men nyyyanseeera.

Det som gör mig till jag och inte till du eller dig.

Det här är ju en ny blogg och jag tänker mig att utöver mina tankar så kanske jag borde ha sagt några ord om mig själv. Jaget är ett ständigt hett ämne för diskussion och analys, då jag ser mig själv som ingenjör, argumentatör som stör och ekonom med allt-eller-inget-syndrom. Musikfreak med prestationspanik, utförscyklist med tålamodsbrist. Skidåkare, ordbråkare, kontrollförespråkare, listskrivare och omkringdrivare. Slacker med ambitioner och tolv steg till lycka, måste ständigt tänka och tycka. Tvivel och hat, ambitiös eller lat? Kärlek och respekt, nu eller direkt? Sover hela dagen men agerar med huvudet istället för magen. Brinnande, hinnande, stressande, tvingande raka-motsatsen-tjej, provokativ, stabil-labil adrenalinlakej. Framåt-/uppåtsträvande och moralprejudicerande, utan fingertoppskänsla men med tänk-att-dö-utan-att-ha-hunnit-allt-rädsla. Framtidsplaner som innefattar baggy jeans, skitig cykel och NYC-nyckel. Ett eller noll, stenkoll eller IQ-badboll. Flyger perfekt men faller som en sten, lång kropp men korta ben.

Herregud, så vuxna de är!

De där andra alltså. Alla andra. Har precis besökt ICA Maxi. Kliver in tillsammans med min kombo och konstaterar att här var det mycket folk. Och börjar givetvis reflektera över varför. Söndag, okej, den kom rätt snabbt. Sen flikar kombon in att det är helgen när alla fått lön. It beats me. Det här med människors agerande. Eftersom det är logiskt omöjligt att ha mer pengar precis när man har fått lön än två veckor senare om man väntar med att handla sin mat så antar jag att man gör det för att man någonstans "förväntas" åka med sin familj i sin bil, storhandla, köpa en tröja på H&M och äta en bit på Mc Donalds när det är helg och man precis fått lön. För det kan ju omöjligt vara det folk själva känner att de blir mest lyckliga av? Har du någon gång hört en människa säga,
-På söndag, då åker vi på en stormarknad och handlar för nu har alla precis fått lön. Det kommer att vara extremt många människor där, kul!

Knappast. Utöver människorna så verkar det vara ett obligatorisk innehåll i varje kvadratmeterstort område stormarknad. Checka av barnvagnar, mjukglassar, hundtassar, matkassar, sönderstressade magmunnar, barnungar, förortskungar, sambofeta svenssonpar (de som spar men ändå inget har), folkölsflak, snabbmatshak, toalettpappersbalar och irriterande betalningsritualer. Alla rätt? Grattis, det är vinst varje gång. Herregud, så vuxna de är. De där andra alltså. Ständigt alla andra.

Jag finner mig ofta i situationer där jag har svårt att förstå mig på andra. Varför de gör som de gör och varför de inte tänker. Och om de tänker, hur de tänker? Varför man köper Holländska tomater när det finns svenska. Varför man säger "jag vill jättegärna ligga med dig men jag kan inte för jag har tjej" på krogen. Varför man åker utomlands för att göra samma saker som man gör hemma (dricka sprit och äta amerikansk mat, om det nu inte är till USA man har åkt, då kan jag haja den där senare). Varför man klagar utan att göra någonting åt sin situation, varför man nöjer sig med mindre och framför allt, framför allt, varför man inte tänker efter när det gäller varför man gör som man gör. Så slapp jag bära ångesten för alla som inte bär den själv, och så slapp jag tänka på varför folk inte tänker. Så tänker jag.

Vanlig vardag

Vanlig vardag är inte speciellt mycket mer annorlunda än en ovanlig vardag om man råkar fylla både vanliga och ovanliga vardagar med oreda. Att börja blogga är exempelvis en konsekvens av oredan att ha hamnat i ofas med resten av sin bekantskapskrets. Jag har ofta mycket att göra, väldigt mycket. För det mesta har mina vänner mindre att göra och hittar på roliga saker. Idag har jag ingenting att göra och hade mer än gärna söndagshängt, käkat långfrukost, kollat en film, tagit en promenad, druckit påtår, vält ett får, firat ett år, fällt en tår, klippt nåns hår eller bara snackat om hur någonting går. Men icke. Resten av världen skall plugga till tenta. Och jag har ingenting bättre för mig än att sitta hemma och fundera på hur det går med världen egentligen. Något som jag funderar väldigt mycket på just nu är hur det som har hänt påverkar det som händer nu. Mest i den utsträckningen att det som hänt en tidigare påverkar hur man agerar i olika situationer. Jag noterar även att inte så många andra gör det. Med risk för att verka generaliserande så tänker jag uttrycka att framför allt medlemmar av det manliga könet har en tendens att inte reflektera över att saker som har hänt tidigare kan ha påverkan på sättet man agerar på nu. Som att det till exempel är svårt att ha samma pirr i magen när man träffar en spännande person som när man träffade en person som man hade pirr i magen för men som visade sig inte vara rätt. Hur kom det sig att det direkta pirret blev det ultimata beviset för att man borde vara med någon? Om man ständigt skulle agera på pirr så skulle man ju ha hånglat med varje random kille man mötte på gatan som luktade lite extra gott. Jag tror att det är det som gör att så många inte är trogna i sina relationer. Man överskattar betydelsen av pirret. Jag tror att det kommer när man känner sig trygg, när man är lycklig på riktigt. Jag tror att känslan av att man verkligen kan vara sig själv borde få klättra på prioriteringslistan, samma med känslan av att vara partners in crime. Spänningen kan få vara sekundär tycker jag, jag har nog med spänning i mitt liv ändå, utan att behöva spela roulett med mina relationer.