Att förverkliga sig själv genom andra

Jag träffade en "sätt-in-valfri-sport-här-men-idag-råkade-det-vara-slalom"-förälder idag. Varför är de så rabiata? Varför är det så många som skaffar barn i tillsynes enda syfte att de ska bli allt de själva inte blev? Exemplet idag var ur skolboken. Ungen ville inte åka, pappan ville att ungen skulle åka, ungen gråter, pappan skriker, ungen gråter ännu mer och pappan avslutar med att skrika "du kommer aldrig att bli något om du håller på såhär". Bli något? Ungen var mellan sju-åtta någonstans. Den här årstiden för konstigare människor än vanligt till den här byn. Stressande, hetsande, kretsande kring hypade prylar som flugor kring en sockerbit, snackar skit, ränner hit och dit, är ovänliga, odrägliga och självkärvänliga. Och dessutom extra misslyckade som människor själva eftersom de måste ägna resten av sina liv åt att drilla sina barn till små sönderstressade, överpresterande minikopior av sina egna krossade drömmar till liv. Samma sak gäller ju även oss som är ickeföräldrar, vi har samma tendenser men fokuserar vanligtvis på kända fenomen som "name-dropping", "pappa betalar" samt "jag har en kompis som-syndromet". Varför inte jobba på att förverkliga sig själv genom att bygga sig ett eget jag med en egen identitet istället för att ständigt hänvisa till andra i sitt eget liv. Jag har hittat mig själv i en relation en gång som byggde helt och hållet på hänvisningar till andra. Om den ena parten berättade något stod den andre ständigt redo med en historia om någon den kände som hade lyckats med något bättre. Istället för att bara vara sig själv och våga låta någon annan skina för en stund. Att kunna lita på att bara för att det går bra för någon annan så betyder inte det att det går mindre bra för en själv. Vi var ständigt redo att kontra men knappast så färdiga med oss själva att vi var redo för den känslomässiga påfrestning som det innebär att dela sitt liv med någon. Jag tror att om man aldrig jobbar på att förverkliga sig själv genom sig själv, då slutar man som galen slalomförälder en vacker dag. Kanske inte helt eftersträvansvärt.

Det där med privatliv...

...har jag gett upp för länge sedan. Att bo i en by med ett tusental bofasta invånare (men över fyrahundratusen personer som sover över varje år) gör att det bara är att glömma att man ska kunna hålla någonting för sig själv. Min roomie fick hjärnskakning häromsistens, en timme senare ringer en av hans kompisar och frågar hur det är med den brutna armen. Words flies faster than time these days. Trots att jag till fullo accepterat denna brist på hemlisar så tycker jag ändå att den här vi-heter-ica-och-vi-vet-vad-du-handlar-och-vi-tänker-berätta-för-dig-vad-du-köper-så-att-du-också-vet-att-vi-vet-grejen är lite, lite skum. En person jag känner berättade för ett tag sedan att hon fått de här personliga erbjudandena från ICA, som för oinsatta baseras på att du dragit ditt ICA-kort när du handlat, informationen om vad du köpt lagras och du får sedan ett brev hem med extrapriser på de varor du köper mest. När brevet kom i brevlådan så öppnade hon det givetvis och hittade hör och häpna rabatter på en massa varor som hon för sitt liv aldrig skulle köpa. For the record är hon vegetarian, liksom hennes pojkvän, och skulle hellre dö än köpa falukorv och färdiga köttbullar. Till saken hör även att hon jobbar borta varannan vecka. Ni har antagligen gissat hur det ligger till. De är tydligen inte så överens om det förjäkligt oetiska i att äta kött. Busted. Själv tycker jag att det är rätt uppseendeväckande att de saker jag får rabatt på är de enda sju varor jag köper. Bra för mig. 20% på avokado, tomater, keso, tonfisk på burk, fiberberikade havregryn, bananer och pesto. Mums.

Old rebel

För några dagar sedan bestämde jag mig för att se om det gick att låta julen passera obemärkt här. Det gjorde det inte. Ångesten bland mina bekanta som såsom jag är mellan 25 och 30 är helt enkelt för stor för att inte kommentera. Jag tror att det beror på kilen som slagits in mellan vår generation och samtliga generationer före oss. När mina föräldrar var lika gamla som jag är nu så hade de tre barn. Tänk om jag skulle ha tre barn. Vad skulle jag göra med dem? Det som stöts och blöts i min umgängeskrets just nu är att många faktiskt inte är speciellt intresserade av att fira jul med sina föräldrar längre. Det känns helt enkelt skittråkigt. Är man en idiot för att man inte vill fira jul med sina föräldrar när man är 26? Borde man vilja det? Inte för att jag inte gillar mina föräldrar, jag älskar dem, men jag känner någon slags tillbakahållen frigörelse pulsera inombords. Dock så fortsätter jag ju att åka hem till dem varje jul, för alternativet - att speedgifta sig med någon som verkar hyffsad att avla på - känns ju än mindre aktuellt. Pest eller kolera. För det verkar ju som att den enda socialt accepterade anledningen att inte fira jul med föräldrar man älskar är att man har en egen familj. Om jag hade haft en mycket komplicerad relation till mina föräldrar så hade jag säkert varit ursäktad ändå men nu träffar jag ju dem mer än gärna rätt ofta, men inte till jul. Jag vill ha mitt eget julfirande men inte gärna min egen familj. Jag vill vara själv och jag vill ha lugn och ro. Jag har funderat länge på alternativet att fira jul tillsammans med mina vänner som är lika osugna på familjejulfirandet som jag men vi är samtliga för rädda att göra någon besviken. Hur gärna vi än skulle vilja sitta tillsammans ett gäng vänner med varm glögg och god mat men utan Kalle och utan både barn och vuxna (eftersom vi ser oss själva som vuxna barn alt. barnsliga vuxna), så törs vi inte bryta oss ur systemet. Vi har flyttat hemifrån, betalat vår egen hemförsäkring och skyllt oss själva i så många år. Varför är just den här frigörelsen så svår?

Kilopriser

Jag har ju insett att trots mina goda intentioner att här beskriva mitt vardagsliv för den som är mer eller mindre intresserad så har jag skapat ett monster. En vansinnesventil för bitterhet, cynism och omvärldsironifikation. Att denna sida med eller utan mitt direkta medgivande uppdateras mer ofta när världen ställer sig mot mig än med mig, det är ju helt uppenbart. Raljerandet om människors tillkortakommanden ökar exponentiellt med antalet vad-är-meningen-med-livet-filosofier och från-dur-till-moll-melodier. Kreativiteten exploderar i samband med oväntade slaps-in-the face och oprovocerade set-ups. Orden vrids och vänds i all evinnerlighet utan slut eller paus när spanska ryttare tenderar att punktera drömmar och slita sönder planer.



Och när man trivs? Intet. Idag är jag genialisk, on top of the world, unbeatable. All träningsvärk i hjärnan som uppstår när man jobbar med sig själv, när man rycker i sina demoner, när man packar upp sitt bagage, är idag som bortblåst. Växtvärken som kommer när man försöker växa, när man försöker att vidga sitt seende trots att alla andra dömer som om de vore födda randiga, när man försöker gräva upp sina fördomar med rötterna trots att alla andra vattnar sina och när man försöker att tänka efter både före och efter trots att ingen annan tänker överhuvudtaget, den har klingat av som när man växt färdigt för den här gången. Frågan är om jag bara är avdomnad, som tår domnar när man frusit riktigt, riktigt, mycket, eller om min hjärna helt enkelt är på väg att bli en fantastisk tillgång, en välsmord, upplyst, välsvarvad medvetandemuskel. Kommer jag från och med nu att kunna välja mina strider, leva i nuet, glädjas för det lilla och kanske även nöja mig?

När jag läser igenom vad jag precis har skrivit så tror jag intet. Nu blev det så där svart eller vitt igen. Sådär som det inte skulle bli. Tusan också. Så även en dag som idag, när jag förundras över min egen genialism, måste jag nog hävda att både min hjärna och mitt liv fortfarande är till salu. Skillnaden är att på en dag som idag, då måste du vara rik. Kilopriset på både storhetsvansinne och muskelminne är högre än det på guld på en dag som idag. Och guld, det som är så dyrt.

Förr eller senare gör jag allt jag inte borde

Det är en egenskap som hamnar rätt högt på min lista över mindre tilltalande egenskaper. När man har känt sig själv så länge som jag har så är det nästan obehagligt hur väl man känner sig själv. Frågan är om det är mer obehagligt än faktumet att man fortfarande även kan bli förvånad över sitt eget agerande. Man kan tycka att dessa borde vara omöjliga att kombinera, men icke. Vi kan ta ett exempel, taget helt ur luften. Alla kopplingar till verkliga händelser eller personer är helt slumpmässiga och jag tänker inte ta konsekvenserna. Säg att man (jag) har bestämt sig för att inte involvera sig mer än nödvändigt i en person. När man (jag) tänker på situationen så är det kanske varken "smart, tänkbart eller realistiskt" att involvera sig, men man (jag) gör det ändå. Till en början blir man (jag) kanske förvånad, hur gick det här till? Man (jag) hade ju tänkt sig (mig) att man (jag) inte skulle göra så här men det blev så ändå. Man (jag) hade ju bestämt sig (mig) för att inte involvera sig (mig). It was a done deal. Men när man (jag) tänker på saken så inser man (jag)att man (jag) egentligen inte är förvånad. För förr eller senare gör jag ju allt jag inte borde. Och helt plösligt så känner man igen sig själv i sig själv så där obehagligt mycket igen.

Att vilja ha och kunna få.

Många av evolutionens direktioner kan vara mer eller mindre förklarliga. I en värld där vi existerar och vet om det så förvånas man lika ofta över hur mycket av djur vi är i vissa situationer som hur lite djuriska vi är i andra. Det främsta exemplet på hur långt bort från andra djurarter evolutionen har lyckats ta oss är fenomenet att vilja ha det man inte kan få. Så här på rak arm så kan jag inte komma på ett enda annat djur som går från att inte vilja ha något när det är tillgängligt men i samma stund som det blir otillgängligt kunna hugga av sin ena arm/tass/tentakel för att lägga beslag på tingesten. Ett så fullständigt idiotiskt och energislösande beteende är det bara vi som lyckats utveckla. Vi bajsar inte längre där vi äter, vi kan fällas för förargelseväckande beteende, vi tillämpar monogami i våra relationer och nosar rätt sällan folk vi inte känner i stjärten. Eller kanske inte sällan, men åtminstone inte offentligt. Vi tycker i och med detta att vi tagit oss rätt långt, men man kan ju fråga sig om det inte gått för långt. Hur utvecklades det här beteendet? Hur kommer det sig att de som ville ha det de inte kunde få lyckades fortplanta sig i högre grad än de som vågade ta chansen när det otillgängliga fortfarande var tillgängligt? Om jag ser mig omkring i min närmaste omgivning så kan jag inte se några tecken på att tillämpandet av denna naturlag har fungerat särskilt tillfredsställande, särskilt inte när det tillgängliga/otillgängliga råkar vara en han eller hon. Att inte veta vad man har förrän det är borta, att vara för sent ute, att ta något förgivet och att vara ointresserad så länge den andre är intresserad men komma på att känslan fanns där när den väl hunnit försvunna hos den andra. Evolutionistisk inveckling snarare än utveckling. Man kanske skulle testa att inte tro att något är sämre bara för att man faktiskt kan få det. Själva själen i att något är bra är ju faktiskt att det är möjligt att nå. Annars kan man ju lika gärna sluta sträva.

Återfall

Idag hände det sig så att jag retarderade till lågstadiet. Det var nämligen dags att gå till tandläkaren. När man har tänder av min typ så går man inte dit särskilt ofta. När jag var där sist så sa min dåvarande tandläkare "kom tillbaks om en tre-fyra år, då kanske det har hänt något". Nu, idag, så hade det helt plötsligt gått tre år.

Tankepaus.

Vad tusan. Det här inlägget skulle ju egentligen handla om hur jag på lågstadievis kände mig orolig för att tandläkaren skulle skälla ut mig för att jag inte borstat tänderna ordentligt (vilket på tandläkarmanér är typ 3x2h, 3-4ggr/dag). Men nu blir jag mer intresserad av att kontemplera över de här tre åren. Tre år? Det är ju helt sjukt. Vad har jag lyckats åstadkomma sedan jag var hos tandläkaren sist? Kan inte komma på en enda sak. Jag går fortfarande runt i samma naiva förhoppning om ett lyckligt liv nu som då, stör mig precis lika mycket på folk runt omkring mig och är fortfarande inte ens i närheten av vovve och volvo (har ett par renhorn fastskruvade på min stora pick-up, vilket inte riktigt räknas som någonting i dagens samhälle). När jag tänker efter så är jag till och med längre ifrån dessa tingestar nu än då. Jag har alltså lyckats ta mig bakåt de senaste åren rent vuxenhetsmässigt. En bedrift i sig kanske. Äh, men vi kör Onsdagslistan då, detta veckomässigt återkommande fenomen.

Mina största bedrifter sedan jag sist var hos tandläkaren

5. Jag har gått från att vara sambo med vackert inredd lya till att vara en inneboende oreda utan några egna ägodelar förutom obscent dyr sportutrustning.

Jag vill nog inte skriva några fler punkter. Jag gjorde som tandläkaren sa och kom tillbaks efter tre-fyra år, och inte fan hade det hänt något. Tur att mitt främsta fokus inte är att bli samhällsvuxen för då hade jag nog varit riktigt, riktigt bitter just nu. Mitt största fokus är att bli smartihuvudetvuxen. Sug på den.

Ungdomsvokabulär

Med direkt koppling till förra inlägget ger jag er sidan ungdomar.se. Jag har ju länge undrat varför en sån trevlig och inte alls särskilt bitter ung fröken som jag själv inte har lyckats skaffa någon kille trots idoga försök. Jag går in på ett av diskussionsforumen på ungdomar.se och lär mig dels att det finns hur många som helst (vilket jag annars har ansett vara det största problemet) och att det bara är att plocka för sig, och dels att man borde "sexa" någon för att få den att bli intresserad. Vette tusan vad det betyder (kanske borde fokusera på att ta reda på vad det innebär). Jag lär mig även om kaffebröd, lathet, och ett och annat angående plastkassar.

Kan inte låta bli att tycka att ungdomskommunikation var bättre när det inte var killen i filmen som hade skrivit brevet.

Världsproblematik

Två av de absolut största problemen just nu enligt mig är global warming slash energiförsörjning och tonårsdumheter. Ni som känner mig vet ju att jag lite nu och då presenterar mer eller mindre genialiska lösningar på mer eller mindre existentiella frågor. Insatta minns klassiker som "arbetslöshetslånet", som baseras på att vi byter försörjningsbilden hos universitetsstudier mot den för arbetslöshet, "polisanmälan på internet" (vilken inte helt oväntat innebar att man skulle kunna göra polisanmälningar på internet), samt den inte helt politiskt korrekta juridiska påföljden "lavetten" som innebär ett slag med öppen handflata i ansiktet på den som begår brott av mildare grad. Now is the time to strike again. För att minska användandet av fossila bränslen, antalet kärnkraftverk, antalet utbyggda älvar och alltså den totala graden miljöpåverkan så officialiserar jag härmed förslaget om att alla sveriges tonåringars missriktade energi läggs på uppladdning av batterier. Det blir slutet på all vandalisering, all institutionalisering, allt bråk och skrik, all helt oigenomtänkt och idiotisk samhällskritik. Slut på alla tomma argument mot rökförbud, all häxblandningsfylla och söndersminkad flickhud. Inga fler miljoner kronor behöver gå till krossat busskursglas, uppflugna bombdesarmeringsgrupper eller magpumpningskalas. Vi vuxna kan få slippa visa identitetshandling när vi känner för att köpa en flaska vin, slipper gå med höga knän över avsvimmade, nedspydda tonårsglin. Vi kan lägga våra skattepengar på att förbättra skolan och vården istället för att tvätta klotter till förbannelse från allmänna ytor och den lokala fritidsgården. Låt alla blonderade tonårsbrudar skrika i en manick som utvinner elektrisk energi från ljudvågor istället för att skrika på sina föräldrar eller varandra, finns ingenting som stör mig mer än när man parasiterar på andra. Fatta vad det ni ställer till med kostar, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article561677.ab?. Galet. Börja casha upp för det ni förstör för satan, annars behöver vi nog överväga den där handflatan...

Liten karamell

T: Om du fick leva i en annan tid, vilken som helst, vilken skulle du välja då?

J: Svårt.

Lång paus.

J: Jag gör mig ju rätt bra i svart-vitt, så efterkrigstiden tror jag.

T: Jag vill vara riddare.

Skadat gods

För ovanligthetsens skull tänkte jag att det här inlägget skulle handla om något som jag kontemplerat kring som jag inte riktigt lyckats få något gehör för i min närmaste omgivning. Lite för att slippa "hur kom du att tänka på det?"-blicken. Jag funderade nämligen igår lite på det här fenomenet med att träffa nya människor. Det är ju uppenbarligen något som alla vill göra och något som driver människor till de mest konstiga saker. Men vill alla egentligen träffa nya människor, eller är det bara någonting som de flesta säger (typ som att nittio procent av de som säger att de vill jobba med människor inte alls vill det, men tror att det är vad alla andra vill och alltså vad alla andra vill höra att man själv vill).

"Äh, alltså du vet, ska dra på nån halvbekants inflyttningsfest i helgen. Säkert astråkigt, men man vill ju träffa nya människor."

"Ungern? Vad fan ska du göra där?" "Träffa nya människor."

I en värld där den som har flest vänner på facebook när den dör vinner, vem vinner medan man lever? Vi kanske skulle börja lägga hälften av den energin som vi lägger på att "träffa nya människor" på att ta hand om de människor vi faktiskt redan har. Om jag hela tiden träffar nya hur ska jag då hinna med de som jag redan försakar på grund av jobb, skola och hetsen av att hela tiden komma vidare, vidare, vidare. Tror man att gräset är grönare någon annanstans även (jag skriver även för det verkar ju vara standard när det gäller kärleksrelationer) när det gäller vänskapsrelationer?

Jag vet ärligt talat inte om jag är så intresserad av att träffa nya människor faktiskt. Varför ska man ständigt söka nya kontakter när de flesta man träffar på antingen är medvetet ointelligenta eller omedvetet ointelligenta (båda grupperna helt ointressanta att förkovra sig ytterigare med). De man vill träffa, de medvetet intelligenta, mobbades ju till småbitar redan på lågstadiet så dem kan man ju glömma att träffa på. De omedvetet intelligenta däremot har överlevt men är svåra att snoka reda på. De är ofta så kallat skadat gods och med så mycket bagage att de får ett charterplan att verka lättlastat. De tänker för mycket, skulle vara bäst på det mesta om de bara försökte men hittas ofta gråtandes i ett hörn i slutändan. Ingen förstår dem och de förstår sig inte på någon. Dem skulle jag vilja träffa. Nya, bagagemänniskor som har mer intressant hjärnarbete än hur mycket man måste träna om man druckit en latte eller om man ska åka på IKEA på lördag eller söndag. Jag vill träffa dem som bygger tidsmaskiner, startar ninjaföretag och fortfarande, helt officiellt, drömmer om att bli rockstjärnor. De som vill dissekera livet, peta runt lite i den blottade ändtarmen och helt cyniskt betrakta innehållet. De som stökar till när man har städat bland sina argument gällande rätt och fel. De som aldrig slutar att vrida tanken gällande arv och miljö som en rubriks kub i hjärnan trots att man vet att alla färger aldrig kommer att hamna på samma sida. De som aldrig, aldrig kommer att nöja sig och därför kanske aldrig kommer att bli lyckliga men dör hellre olyckliga än med vetskapen om att de nöjde sig med mindre än vad de hade kunnat få. De som alltid känner sig utanför fast de är inne. Nere fastän de är on top of the world. Om det var såna människor man fick träffa när man gav sig ut för att träffa nya människor, då vill jag också göra det. Om det ska vara som nu, ja då är jag så innihelvete nöjd med Spooky Stevenson, Mangs, frugan, tjejen som verkligen inte vill tatuera sig, den finska turken, kristallmongot, svettlöken och de andra som tänker lite längre och därför mår lite sämre. Inklusive er, mina älskade småsyskon. Ni rockar min värld.

Fröken oordning och oreda...

...hade fyra missions den gångna veckan. Hon skulle städa, tvätta, flytta bilen och skriva en lista när det blev tisdag. Intet lyckades hon med. Det är konstigt, efter att ha varit ihop med sig själv i 26 år så tror man ju att man skulle ha lärt känna sig själv ganska bra. Därför borde jag ha vetat att det var lönlöst att skapa något så krävande som en uppgift som tvunget måste uföras vid bestämd och återkommande tidpunkt, såsom tisdagslistan. Verkar inte så troligt att jag skulle kunna klara av att leva upp till ett sådant högtflygande projekt när jag har fullt upp med att hålla reda på vilken veckodag det är, med eller utan listkrav. Min första tanke nu var att jag skulle ändra dag och försöka bättra mig, onsdaglistan skulle vara en helt ny möjlighet att prestera fullt, att vecka efter vecka på bestämt tid leverera kreativ oreda i listform. Nästa vecka när jag helt tappat styrfokus igen och onsdagen glider mig osynligt förbi kan jag istället gör en lista på torsdagen, kalla den inte helt oväntat "torsdagslistan" och hävda in i absurdum att jag nu ska ge er en lista varje torsdag. Börja ett nytt liv. Sätta upp nya, helt ouppfyllbara mål som endast slutar i tårar och besvikelse. Detta helt i klass med de personer jag vet som sticker och tränar på söndagar för att häva ångesten över lördagens fylla ("jag ska aldrig mer dricka, med början NU") och de tjejer jag känner som varje måndag börjar ett nytt, smalare liv ("jag ska aldrig mer äta, med början NU"). Nytt löfte, nya möjligheter. Börja om, och om, och om. Man kanske skulle sluta hoppas på bättring? Sätta upp mål man faktiskt kan leva upp till? Leva utan mål? Leva utan att må? Må utan att leva? Ja må hon leva.

Jag gör det once and for all nu, från och med idag ska jag aldrig mer försöka bättra mig. Med början NU, hurra!

Håll till godo för fan

Spänning

Jag ringde till mitt försäkringsbolag för ett tag sedan med anledning av att min olycksfallsförsäkring behövde förnyas. Frågade tjejen i luren om en olycka vid utanför-pist-skidåkning alternativt utförscykling skulle leda till ökad likviditet för min del. Hon svarade att den frågan hade hon aldrig fått förut och att hon skulle kontrollera och återkomma. Jag blev oerhört förvånad och tänkte att det är väl alla intresserade av att veta. Vid närmare eftertanke så blev jag varse att bara för att alla i ens omedelbara närhet sysselsätter sig med mer eller mindre dödsföraktande aktiviteter så betyder inte det att det är normen. Jag ser mig vanligtvis som en person med rätt utvinklade skygglappar men här fick man ju en slap in the face.

Fick mig att börja tänka på det där med spänningssökande. Att gå igång på adrenalin. Det sköter ju sig själv under vintern då man kan åka över sin förmåga på skidor eller på sommaren när man kan cykla fortare än vad man egentligen törs. Men nu då? Just nu står min bil oerhört kreativt felparkerad utanför lägenheten. Minst 600 spänn i böter, garanterat. Den har stått där i tre dagar nu. Varje morgon pirrar det i magen och jag springer bort till den för att kolla om jag fått böter. Jag har en parkeringsplats men jag flyttar den alltså inte dit. Tänkte först att det var för att jag glömde det hela tiden. Men kanske står den kvar för att det är så spännande.

Jag och E som jag bor tillsammans med nu var ute med hundarna i går kväll. Hon är minst lika spänningssökande. Vi ser en poliskontroll och bestämmer oss för att trotsa ödet och hon kopplar lös sin hund. Trots att vi VET att det är minst 1000 spänn i böter på att ha hunden okopplad här. Stått massvis om det i tidningarna. Snackas om det bland hundägarna dagligen. Polisen kommer fram till E och berättar allt det vi redan vet för henne. Är myndig och bestämd men säger till sist att det är ok den här gången, men nästa, då blir det böter. Vi skakar av spänning efteråt. Fnissar. På hösten får man vara kreativ. Vi bryter mot lagen för att känna att vi lever. Kan det inte bli vinter snart?

Att lista eller inte lista.

Jag finner mig själv uppvisa vissa listkonstruktionstendenser. Ständigt tillbakablickande i försök att från fem till ett kategorisera allt från vilken som var den bästa sommaren, den bästa dagen på berget (givetvis uppdelat i två underkategorier beroende om man satt på cykel eller hade skidor på fötterna) till det bästa syskonet eller den mest irriterande egenskapen hos barn (sylt på fingrarna trots att de inte har kommit i kontakt med sylt). Jag startar därför det första återkommande inslaget här (om man bortser från den ständigt återkommande oredan) och väljer att kalla det "Tisdagslistan". Just den här tisdagen har jag gjort en lista över de fem störigaste sakerna som har inträffat under den här hösten, kanske framför allt för att jag vill knyta in grisen i säcken riktigt ordentligt innan jag åker hem/hem imorgon för att återgå till jobbet. So, ett historiskt moment here folks, håll i er!

Tisdagslistan v.46 eller Saker jag stört mig på sept-nov i Umeå

5. Det två första händelserna när jag flyttar in på 20 kvadrat med min helt nya kombo (som jag då inte känner överhuvudtaget) är att jag tappar ett par minimala trosor i hans skor i hallen och att han spyr ned min bil. Kopplingen mellan dessa två händelser är oklar.

4. Då ovan nämnda 20 kvadrat råkar ligga i anslutning till en studentkorridor får vi en natt uppleva hur ett okänt ungdomsgäng tar sig in och kastar ägg i köket samt slår sönder alla tallrikar. Vi äter ur händerna under resten av hösten i rädsla för att de ska komma tillbaka.

3. Vår tvättstuga belägras nattetid av ett gäng som enligt egen uppgift "repar där". Omöjligt att stryka eftersom en 26" TV ockuperar strykbrädan, oljefat brinner, det luktar hembränt och ett okänt antal fingerlösa fingervantar och filtar hittas i tvättkorgarna. Förnekelse har aldrig varit så träffande.

2. Att jag går i en så knastertorr teknologklass att ingen förutom jag uppmärksammar att vår föreläsare ständigt förkortar kursen "Analytical Chemistry" med "Anal Chem". När jag påpekar det roliga i att läsa en hel kurs i analkemi tror de att jag inte fattar att det är en förkortning och anser mig vara dum i huvudet.

1. Jag blir tilldelad en labbpartner från Vietnam som inte kan prata engelska. Jag tillbringar hösten att skriva det jag vill säga till henne i mitt eget blod på bänken.




Nästa vecka kan det antingen bli en lista över de bästa ridskolehästarna eller mina bästa ligg så missa inte det.

Up your ass

Here we go again. Konstigt att någon kan vilja umgås med oss över huvudtaget.

(J är jag och K är kompis)

J: Köpte nya skor på Sneakers and Stuff i veckan.

K: Hur såg de ut?

J: Typ ljust skinn, ludd inuti. Vinterskor. Sjukt sköna.

K: Jag skulle behöva köpa vinterskor.

J: Det är typ som att ha fötterna i ett får.

K: In a sheep. In a sheep's ass.

J: Cheap ass.

K: Billig röv.

J: Fan.

K: Trist att gå runt med en billig röv på fötterna.

J: Skorna känns inte lika sköna längre.

(Här försöker J att göra en anteckning i mobilen om cheap ass för att kunna komma ihåg till senare.)

J: Hm. T9 vill skriva Agda istället för Cheap.

K: Du har alltså fötterna i Agdas röv?

J: Känns inte okej alls.


I'm a pain in my own ass.

The ultimate list

Somebody just came along and shoved reality up my ass, tydligen dags att åka hemåt/bortåt ikväll. God damn. Tur att det är dags att åka hemåt/hemåt på torsdag. De senaste tio dagarna i Sthlm har varit mycket bra, fyllda av skratt, tårar, hopp och förtvivlan, för att inte nämna ångest. Nu hade jag egentligen tänkt att skriva ett långt inlägg angående hur världen blev som den blev, med frågeställningar kring hur så många blev så fega, om hur det ska gå och framför allt vem vi ska skylla på? Jag lägger den på hyllan till imorgon och ger er istället listan. The ultimate list of my life. Listan över saker jag ska göra innan jag dör. Om jag hinner alltså, jag är så sjukt upptagen just nu.

Saker att göra innan jag dör

1. Glädjas för någon annans skull. Genuint.

2. Acceptera att sjukligt feta och sjukligt smala människor tydligen kan vara precis lika intelligenta som alla andra.

3. Bygga broar.

4. Avfärda de som inte röstar i riksdagsvalet med en axelryckning och tänka "alla gör väl som de vill, bara för att jag tycker att demokrati är viktigt så behöver inte alla andra göra det".

5. Hitta ett större glädjeämne i livet än kicken jag får av Word-kommentaren "överväg ordformen ehuru/huruvida/tillse (etc.) i vanligt tal kan den uppfattas som invecklad/ byråkratisk/ålderdomlig/främmande (etc.)".

6. Kämpa mig till ett godkänt i kursen "Lära sig av sina misstag".

7. Bli beskriven som opretantiös och realistisk.

8. Ta över världen.

9. Sluta irriteras över människor som inte har någon självdistans, inte har någon självinsikt, inte har några intressen, inte tänker efter, inte bryr sig om framtiden, inte bryr sig om dåtiden, inte har något liv, inte brinner för något, inte respekterar andra, inte respekterar sig själva (se punkt 2), inte anstränger sig, inte ifrågasätter, som gör som alla andra, som det förväntas, som man borde och som man måste.

10. Gilla läget.

Tur att jag har några år på mig.

Par i knäckta

God damn vilken trasig generation vi är. Runt omkring mig raglar vänner och bekanta runt i ensamhet, träningsnarkomani, självförvållad svält, prestationsångest, trettioårskriser och andra blandade paniker. Med den ständiga frågan "Hur ska det gå?" ekande mellan pannbenet och ögonen i nacken. Jag hörde för ett tag sedan att vi är den första generationen som ser fram emot den dagen då vi går i pension. Kunde inte vara mer sant. Vi tar ju oss ledigt (ja, inte jag, men vissa andra. Eller, inte nån jag känner men man har ju hört om folk som gör det. Eller, har man?) men är ju aldrig lediga på riktigt. För det finns alltid där, att man borde göra något. Något vettigt alltså. Jag personligen drivs väldigt hårt av att göra något vettigt av varje timme, varje minut, varje sekund. Tidspaniken ständigt närvarande, kliver upp alldeles för tidigt och går och lägger sig alldeles för sent. Att köra bil långt har blivit det bästa jag vet, då är det möjligt att ursäkta sig själv att det faktiskt är olagligt att göra någonting annat samtidigt. Och olaglig är man ju gärna inte sådär till vardags. Flera timmar ensam i en bil, tänka, lyssna, andas. Vila. Bara vara. När jag går i pension ska jag flytta till Provence och äta ost och dricka vin hela dagarna. Vad ska du göra?

Apa köpes!

Apa köpes för att fatta beslut som rör mitt liv, mina relationer och
min framtid. Art spelar ingen roll, den kommer att göra ett bättre
jobb än jag oavsett. Gärna loppfri men inget krav. Skall kunna
levereras omedelbart för att undvika ytterligare kaos.

Det här med att gå på krogen...

...har ju länge jycklat med mitt sinne. Varje gång jag gör det och inte har så kul som man borde så ifrågasätter jag mitt eget beteende. I helgen har jag dock hittat en väg till att verkligen, verkligen uppskatta krogbesök, att se dem som studiebesök. I fredags besökte jag och T ett antal klubbar omrking en viss plan i huvudstaden. Under viss alkoholpåverkan studerade vi allt från trollkarlar (två stycken på samma kväll, konvent?), till kokainister, journalister, turister, fashionister och personer helt omedvetna om sina brister. Till på köpet så firades tydligen alla skräcködlors dag. Jag är ju lite förtjust i listor, så vi kör en topp fem-lista på händelser/insikter under fredagsnatten.

1. Det finns en finlandsfärja i källaren på Blue Moon Bar. Skrattar gott och funderar över hur de fick in den.
2. På kvällens utlovade hip-hopklubb på Layer Cake Lounge är det inte tillåtet att komma in med keps. Skrattar gott och vänder i dörren.
3. Hip-hopgolvet på Laroy, DJ:en vet inte vilka varken Jurassic Five eller Public Enemy är. Skrattar gott och biter mig i tungan för att inte säga något dumt.
4. Totalspeedad trollkarl på White Room vill impa och trollar bort sin jacka, trollar fram en femma och blir själv sur över det uppenbara nerköpet. Skrattar gott och köper mig något fint för femman.
5. Det jobbar en ko i baren på ovan nämnda ställe. Skrattar gott och undviker mjölkdrinkar under resten av kvällen.


5 ½. Snabb huvudräkning, om vi skulle ha betalat inträde på de här ställena så hade bara det slutat på runt en tusenlapp. Skrattar gott över att folk faktiskt gör det och går hem och sover. Oavsett hur likvid man är så finns det ju bättre sätt att spendera sina pengar än att kasta dem i sjön. Typ barnen i Afrika, som man sa när jag var ung.

Flygplatsirritation

Jaha, då var det dags att ondgöra sig över resten av den svenska befolkningen igen. Det är mycket möjligt att flygplatser (förutom tidigare behandlade stormarknader) lockar fram det allra sämsta hos gemene man. Den huvudsakliga oredan gäller den oprovocerade stressen. Det verkar som att vissa saker måste klargöras.

1. Var och en som väntar på att få boarda har fått en plats på planet, det spelar alltså ingen roll om du tycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
2. I och med att du har en plats på planet så får du ingen bättre plats om du är först, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
3. Planet har en bestämd avgångstid och kommer inte att avgå tidigare, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
4. Det är ingen tävling, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.

Sen undrar jag bara vem i helvete (för att citera en annan mycket underhållande blogg) som en gång i tidernas begynnelse började att ta ett steg närmare bagagebandet? Jag kan tänka mig att once upon a time så stod alla på fina tre meters avstånd så att alla hade möjlighet att se och hämta sitt eget bagage när det kom. Sen tog NÅGON ett steg framåt. One small step forward for a man, a huge step backwards for mankind. Helt plötsligt har vi dagens situation där man om man som jag, mäter tre äpplen över marken, garanterat kommer att missa sin väska första, och eventuellt även andra varvet på grund av att hundra IDIOTER måste gnida sig mot bagagebandet. Om jag fick tag på den som tog det där första steget...

Kretslopp

Snabbt telefonsamtal med K på vägen hem från gymet. På hur kort tid är det egentligen möjligt att komma in på ett konstigt samtalsämne? Känsliga läsare varnas då man direkt hörde att hon var förkyld. Rinnsnuvig på det där speciella sättet att om man inte har lust att snyta sig varje sekund (vilket vore dels opraktiskt rent logistiskt sett och inte särskilt trädvänligt) så måste man göra av snoret någon annanstans. Om inte utåt så alltså inåt. Följande dialog utspelade sig (där J är jag och K är kompis)

J: Är du förkyld?
K: Snuvig.
J: Jag hör det, ska du snyta dig?
K: Jag drar in det.
J: Gott.
K: Mmm.
J: Salt?
K: Ja, man får i sig alla salter och mineraler man behöver.
J: Självklart, jag brukar slicka svetten från mina armar när jag är och tränar.
K: Ekologiskt?
J: Åtminstone närproducerat.

I morgon åker jag till huvudstaden i nån vecka, så man slipper vara sig själv för en stund.

Morgonfilosofi

Ligger i sängen och morgonfilosoferar tillsammans med kombon. Inledningen till diskussionen tycks vara gym som via löpning, höst, innne, ute och mörker landar i våldtäkter, detta gisslenas gissel. För mig är staden jag bor i den hemskaste av städer att gå ut i i mörker. Nu blir det här inget inlägg om tjejers rätt att gå ut i mörkret utan att vara rädda, jag jobbar inte så, diskuterar inte ämnen där svaret är givet för alla utom kompletta idioter. Frågan var snarare om det är lika läskigt att gå ut i mörkret på morgonen som på kvällen eller natten (något som bottnar i att jag har som morgonrutin att springa en runda före frukost). Efter noggrant övervägande drar jag till med en av de värre generaliseringarna i mitt liv och säger "jag tror inte att de är vakna så tidigt". Va? Vilka är "de"? Och varför skulle "de" inte kunna vara vakna lika tidigt som jag? Vad är det som får en att generalisera på det här sättet? Ibland är man inte ute på korrekt vatten alltså.

Ett R är inget annat än ett vibrerande L

Som så många andra dagar så har dagens oreda bestått av att man kastas mellan ett och noll, hopp och förtvivlan, toppar och dalar. När man är en människa som fungerar som jag, vilket faktiskt ett gäng av mina närmast sörjande har upptäckt sig göra, så verkar det inte finnas något som är mitt emellan. Jag misstänker att detta faktum kan vara kopplat till gårdagens betraktelse och det där vi kallar perfektion. Att om det inte är perfekt, då är det ingenting värt. Tillämpbart vid de mest skilda tillfällen, som tentaresultat, marginellt vidbränd mat, partnertjat, labbkamrat, hyrfilmsval (ger samvetskval), födelsedag, bjudmiddag, familjetraditioner, kärleksrelationer och alla andra situationer som innebär prestationer. Om det inte blir perfekt så är det inte bra, det är inte okej, det är värdelöst helt enkelt. Men hur ska det någonsin kunna bli perfekt? Vad är det man strävar mot? Att bli president-över-allt-och-härskare-över-världen? Man skulle ju kunna önska att man någon gång kunde tänka att det var väl det samma om nån liten grej gick fel, resten blev ju sweet liksom. Men icke. Om man är tio personer som ska hyra film och man själv väljer filmen (vilket för övrigt är omöjligt att få någon att göra in these days of prestations-ågren) så spelar det ingen roll om man själv och åtta andra tyckte att det var den bästa filmen man någonsin har sett. Det gnager ändå lite, lite att det inte blev perfekt. Vilket gör att man inte kan njuta av situationen fullt ut och därför blir missnöjd.

Det samma gäller ju med humöret har jag märkt. Det finns liksom ingen zon att vila upp sig i, en humörzon där man bara kan vara. Antingen är man på topp och då är allt så sjukt bra att man bara springer runt, runt, runt tills man måste lägga sig ned och vila. Nästa vecka, dag, minut eller ibland till och med sekund, så har det vänt och helt utan att man själv kunde fatta hur, var, när och framför allt varför? Jag frågade en gång min kompis K, som för övrigt är vis och nästintill allvetande, om hon trodde att man skulle kunna på något sätt släta ut sinneskurvan något. Att man kanske skulle kunna offra lite av de där topparna när man faktiskt är on top of the world för att kunna slippa vissa dalar. Svaret jag fick var L-O-B-O-T-O-M-I. Känns väl sådär kan jag tycka. Lite 2007.

Kanske får lära mig att surfa på vågen istället, leva på ruset man får de där, ändå rätt många, dagarna när man är president-över-allt-snyggast-i-världen-och-hög-på-livet. För när man är en sån där människa som jag, då är det som är bra, riktigt, riktigt bra. Då är varje dag den bästa i ens liv.

Bättre ökänd än okänd

Som så många andra så vill man ju ha bekräftelse. Gärna direktverkande och/eller ringmärkande. På senare tid har det stått klart för mig att jag är en bekräftelsesucker av riktigt hög grad när det gäller att bekräfta mig själv. Vill gärna vara bäst, bäst, bäst. På allt. Om man tar alla andra människor i hela världen och lägger de prestationer som de lyckats åstadkomma under sin livstid i en stor hög, så är mitt enda motto att utan syrgas bestiga högen och sätta en flagga på toppen. Precis som ungefär resten av sveriges befolkning alltså, utan prestationsångest skulle det här landet inte göra många knop. Men här kommer oredan in. Om jag inte kan vara bäst på att vara bäst så måste jag helt enkelt vara bäst på att vara sämst. I tider när det av olika anledningar är näst intill omöjligt att prestera på max (vid trötthet, lathet, feghet, dumhet och snålhet, om man blir fet eller helt enkelt går bet) så är min enda utväg att prestera så lite som möjligt. Och helst in i absurdum hävda att man inte är ett dugg intresserad av att att prestera något över huvud taget. Av denna anledning har mitt liv en tendens att variera mellan toppbetyg och att inte tvätta håret på två veckor. Mellan att plugga 200% och att inte köra en tvättmaskin på en hel sommar. Mellan att hävda att man vill träffa en kille som är sådär skönt laid-back eller en som äter ekonomibilagan till frukost. Eller till och med från att ena dagen hävda att man inte önskar jobba en enda dag till i sitt liv och bara åka skidor, till att nästa dag jobba för glatta livet och tycka att karriär, det är det enda rätta. Ingen gråzon what so ever. Efter ett tag så börjar man ju fundera alltså. Över huruvida man lever på det här helt splittrade sättet för att bekräfta för sig själv att om man inte kan vara bäst på det ena så kan man i allafall vara bäst på det andra. Eller är det helt enkelt så att man gillar båda sätten och inte kan välja? Eller ska man bara välja ett och leva med det? Eller ska man helt enkelt bara ta och leva? Vem är man, egentligen?

Amerikansk vilja och ovilja

Fastnade i en diskussion idag angående amerikanska valet, något som kanske inte borde ha lett till någon större oreda om det inte hade varit så att folk runt omkring en hade varit så onyanserade. Jag anser, som många andra, exempelvis att den nuvarande Bush har gjort mer skada än nytta. Dock måste man sätta saker och ting i perspektiv. Hur mycket mer nytta hade någon annan gjort/tillåtits göra till exempel. Att styra ett land som USA, med över 300 miljoner invånare och omkring världens största militära resurser, innebär inte riktigt att man har möjlighet att undvika att ta ställning på samma sätt som exempelvis Sverige. Att USA agerar som storebror i många situationer skall sättas i relation till alla de situationer där det krävs eller förväntas att USA ska ta ställning och göra en insats. Hårt tryck på USA att ta ställning i vissa lägen, exempelvis när det gäller bojkott av kinesiska produkter (för att Kina inte kan anpassa sig till de rättigheter vi anser vara mänskliga), gör att vi avsäger USA rätten att vara neutralt inställda till resten av världen i andra lägen. I varje global konflikt avkrävs de ett ställningstagande, skulle ett annat land nödvändigtvis göra "rätt" val varje gång? I ett land som Sverige hävdar vi vår rätt att tycka inget in i döden, inget icke-ställningstagande är för litet, ingen omvärldsrubrik är för stor för att ignorera. Varje svensk har rätt att tycka inget, när hände det att folk i min omgivning blev självutnämnda att bestämma att det har inte amerikanerna rätt att göra? Som sagt, nyans. Hade Sverige varit av USA's storlek och haft de militära resurserna så hade vi knappast varit snälla, okrävande landet lagom som agerar helt utan hänsyn till personlig agenda. Se bara på stormaktstiden, ingen mittfil här inte. Som sagt, det tas många beslut och ju fler beslut man tar ju större risk att något blir fel. Ren sannolikhetslära. Som sagt, kritisera mycket och gärna för det berikar, men nyyyanseeera.

Det som gör mig till jag och inte till du eller dig.

Det här är ju en ny blogg och jag tänker mig att utöver mina tankar så kanske jag borde ha sagt några ord om mig själv. Jaget är ett ständigt hett ämne för diskussion och analys, då jag ser mig själv som ingenjör, argumentatör som stör och ekonom med allt-eller-inget-syndrom. Musikfreak med prestationspanik, utförscyklist med tålamodsbrist. Skidåkare, ordbråkare, kontrollförespråkare, listskrivare och omkringdrivare. Slacker med ambitioner och tolv steg till lycka, måste ständigt tänka och tycka. Tvivel och hat, ambitiös eller lat? Kärlek och respekt, nu eller direkt? Sover hela dagen men agerar med huvudet istället för magen. Brinnande, hinnande, stressande, tvingande raka-motsatsen-tjej, provokativ, stabil-labil adrenalinlakej. Framåt-/uppåtsträvande och moralprejudicerande, utan fingertoppskänsla men med tänk-att-dö-utan-att-ha-hunnit-allt-rädsla. Framtidsplaner som innefattar baggy jeans, skitig cykel och NYC-nyckel. Ett eller noll, stenkoll eller IQ-badboll. Flyger perfekt men faller som en sten, lång kropp men korta ben.

Herregud, så vuxna de är!

De där andra alltså. Alla andra. Har precis besökt ICA Maxi. Kliver in tillsammans med min kombo och konstaterar att här var det mycket folk. Och börjar givetvis reflektera över varför. Söndag, okej, den kom rätt snabbt. Sen flikar kombon in att det är helgen när alla fått lön. It beats me. Det här med människors agerande. Eftersom det är logiskt omöjligt att ha mer pengar precis när man har fått lön än två veckor senare om man väntar med att handla sin mat så antar jag att man gör det för att man någonstans "förväntas" åka med sin familj i sin bil, storhandla, köpa en tröja på H&M och äta en bit på Mc Donalds när det är helg och man precis fått lön. För det kan ju omöjligt vara det folk själva känner att de blir mest lyckliga av? Har du någon gång hört en människa säga,
-På söndag, då åker vi på en stormarknad och handlar för nu har alla precis fått lön. Det kommer att vara extremt många människor där, kul!

Knappast. Utöver människorna så verkar det vara ett obligatorisk innehåll i varje kvadratmeterstort område stormarknad. Checka av barnvagnar, mjukglassar, hundtassar, matkassar, sönderstressade magmunnar, barnungar, förortskungar, sambofeta svenssonpar (de som spar men ändå inget har), folkölsflak, snabbmatshak, toalettpappersbalar och irriterande betalningsritualer. Alla rätt? Grattis, det är vinst varje gång. Herregud, så vuxna de är. De där andra alltså. Ständigt alla andra.

Jag finner mig ofta i situationer där jag har svårt att förstå mig på andra. Varför de gör som de gör och varför de inte tänker. Och om de tänker, hur de tänker? Varför man köper Holländska tomater när det finns svenska. Varför man säger "jag vill jättegärna ligga med dig men jag kan inte för jag har tjej" på krogen. Varför man åker utomlands för att göra samma saker som man gör hemma (dricka sprit och äta amerikansk mat, om det nu inte är till USA man har åkt, då kan jag haja den där senare). Varför man klagar utan att göra någonting åt sin situation, varför man nöjer sig med mindre och framför allt, framför allt, varför man inte tänker efter när det gäller varför man gör som man gör. Så slapp jag bära ångesten för alla som inte bär den själv, och så slapp jag tänka på varför folk inte tänker. Så tänker jag.

Vanlig vardag

Vanlig vardag är inte speciellt mycket mer annorlunda än en ovanlig vardag om man råkar fylla både vanliga och ovanliga vardagar med oreda. Att börja blogga är exempelvis en konsekvens av oredan att ha hamnat i ofas med resten av sin bekantskapskrets. Jag har ofta mycket att göra, väldigt mycket. För det mesta har mina vänner mindre att göra och hittar på roliga saker. Idag har jag ingenting att göra och hade mer än gärna söndagshängt, käkat långfrukost, kollat en film, tagit en promenad, druckit påtår, vält ett får, firat ett år, fällt en tår, klippt nåns hår eller bara snackat om hur någonting går. Men icke. Resten av världen skall plugga till tenta. Och jag har ingenting bättre för mig än att sitta hemma och fundera på hur det går med världen egentligen. Något som jag funderar väldigt mycket på just nu är hur det som har hänt påverkar det som händer nu. Mest i den utsträckningen att det som hänt en tidigare påverkar hur man agerar i olika situationer. Jag noterar även att inte så många andra gör det. Med risk för att verka generaliserande så tänker jag uttrycka att framför allt medlemmar av det manliga könet har en tendens att inte reflektera över att saker som har hänt tidigare kan ha påverkan på sättet man agerar på nu. Som att det till exempel är svårt att ha samma pirr i magen när man träffar en spännande person som när man träffade en person som man hade pirr i magen för men som visade sig inte vara rätt. Hur kom det sig att det direkta pirret blev det ultimata beviset för att man borde vara med någon? Om man ständigt skulle agera på pirr så skulle man ju ha hånglat med varje random kille man mötte på gatan som luktade lite extra gott. Jag tror att det är det som gör att så många inte är trogna i sina relationer. Man överskattar betydelsen av pirret. Jag tror att det kommer när man känner sig trygg, när man är lycklig på riktigt. Jag tror att känslan av att man verkligen kan vara sig själv borde få klättra på prioriteringslistan, samma med känslan av att vara partners in crime. Spänningen kan få vara sekundär tycker jag, jag har nog med spänning i mitt liv ändå, utan att behöva spela roulett med mina relationer.