Att vilja ha och kunna få.

Många av evolutionens direktioner kan vara mer eller mindre förklarliga. I en värld där vi existerar och vet om det så förvånas man lika ofta över hur mycket av djur vi är i vissa situationer som hur lite djuriska vi är i andra. Det främsta exemplet på hur långt bort från andra djurarter evolutionen har lyckats ta oss är fenomenet att vilja ha det man inte kan få. Så här på rak arm så kan jag inte komma på ett enda annat djur som går från att inte vilja ha något när det är tillgängligt men i samma stund som det blir otillgängligt kunna hugga av sin ena arm/tass/tentakel för att lägga beslag på tingesten. Ett så fullständigt idiotiskt och energislösande beteende är det bara vi som lyckats utveckla. Vi bajsar inte längre där vi äter, vi kan fällas för förargelseväckande beteende, vi tillämpar monogami i våra relationer och nosar rätt sällan folk vi inte känner i stjärten. Eller kanske inte sällan, men åtminstone inte offentligt. Vi tycker i och med detta att vi tagit oss rätt långt, men man kan ju fråga sig om det inte gått för långt. Hur utvecklades det här beteendet? Hur kommer det sig att de som ville ha det de inte kunde få lyckades fortplanta sig i högre grad än de som vågade ta chansen när det otillgängliga fortfarande var tillgängligt? Om jag ser mig omkring i min närmaste omgivning så kan jag inte se några tecken på att tillämpandet av denna naturlag har fungerat särskilt tillfredsställande, särskilt inte när det tillgängliga/otillgängliga råkar vara en han eller hon. Att inte veta vad man har förrän det är borta, att vara för sent ute, att ta något förgivet och att vara ointresserad så länge den andre är intresserad men komma på att känslan fanns där när den väl hunnit försvunna hos den andra. Evolutionistisk inveckling snarare än utveckling. Man kanske skulle testa att inte tro att något är sämre bara för att man faktiskt kan få det. Själva själen i att något är bra är ju faktiskt att det är möjligt att nå. Annars kan man ju lika gärna sluta sträva.