Ekar det här eller?

Ja, med tanke på förra inlägget så är det väl ingen som blir förvånad av det här.

Frihet

Frihet verkar ju vara något som ständigt är på tapeten. Frihet att publicera bilder av valfri våldsverkare på löpsedeln av valfri kvällstidning, frihet att få skandera sitt hat mot invandrare på offentlig plats eller helt enkelt friheten att få bära burka. Just det senaste är ju extra intressant. I Sverige tycker vi generellt att vi är väldigt duktiga på att få kvinnor att känna sig fria. Vi tycker generellt också att man inte är väldigt duktig på detsamma i länder där kvinnor får sin frihet berövad genom att tvingas bära burka eller andra förtryckartextilier.

Det kanske inte är frihet att tvingas täcka sin kropp och sitt ansikte, men fråga vilken västerländsk högstadietjej som helst om hon känner sig fri i de kläder hon bär. Kanske är det inte heller frihet att banta för att våga ha baddräkt på skolgympan, bikini på stranden eller jeans som sitter tajt? I Sverige ställer vi upp våra småtjejer för allmän beskådan och skam om man inte ser ut som tjejen i filmen (utan snarare som hon som skrivit brevet). I andra länder täcker man över dem helt och hållet. Konstigt att kritisera det andra utan att överväga om det första är minst lika frihetsberövande.

Just det.

"Den här världen är till för fjortisar och mansgrisar, alla andra får dricka zingo och hålla käften."

Stod det skrivet på anslagstavlan i K's tvättstuga. Vad svarar man på det?

Finner inga ord

Total bloggomotivering, ordstagnering, osjälvsanering. Brist på kreativitet, vardagsbitterhet, lingvistitet och formuleringsunderfundighet. Lider jag inte längre av varken något ventileringsbehov eller bergochdalbanesvårmod? Kanske var det bara en tvärtemotalltperiod, en bekräftelsetransaktion, en provokationsmetod? Är det för att jag är kär? Bitterlessness, ingen tristess med ny gemensam kärleksadress, full känsloaccess och soulmatesuccess utan tråkobligatorisk grossess. Leva galet lycklig, glad och nöjd utan godtycklig förkonstlad fröjd.

Eller så kommer jag på något nytt att störa mig på nästa vecka när jag hinner tänka efter. Men kär är jag. Förunderligt förälskad.

Kharma - it's real.

Utgivaren varnar här för att vissa kommer att känna igen sig i följande, vissa inte.

Ni vet hur nervös man är när man ska flyga över Atlanten? Inte för att det är speciellt läskigt att flyga, utan för att allt är så jävla jobbigt. Jag ska flyga från Kanada till Sverige. So far so good. Via USA. Där slutar good and oh my god tar vid. Jag ska mellanlanda. Byta plan. Jag vill inte in i landet. Alls. Ändå måste jag fylla i en visumansökan. Speciella tullpapper. Checka ut mina väskor, bära dem över gränsen och checka in dem igen. För jag ska ju på ett nytt plan. Ut ur landet. Jag måste dessutom betala $200 för min cykel.

Fast inte idag. Idag behövde jag inte betala, inte ta av mig skorna, ingen brydde sig vidare värst om mina papper, mina väskor åker helt oväntat hela vägen till Stockholm utan att jag behöver ta i dem. Alla ler och är trevliga och allt går fort och bra och lätt! En sån där dag man köper en trisslott? Nä, en sån där dag när man senare tappar sin mobiltelefon på bagagebandet och ser den trilla i väg tillsammans med sitt oversized luggage. Kharma - it's real.

Nu får det vara nog...

...med den svenska handfallenheten. DN publicerade idag en artikel om de stackars svenskar som sitter fast i Turkiet (!) på grund av flygbolagsstrejk. Stackars, stackars svenskar "sitter i hotellobbyn utan mat och dryck och väntar på besked". Ursäkta? För att få något medlidande från mig så får ni åtminstone "sitta fast" i hotellobbyn utan mat och dryck. Finns det ingen mat att köpa? Har flygbolagsstrejken lett till ransonering av grisfestmaten, spritdrinkarna och glassen som ni snaskade på igår när ni satt i samma lobby i tron att ni skulle få åka hem? Har närbutiken stängt? Har alla andra hotells fyrstjärniga restauranger stängt? Är all mat och dryck i hela Turkiet slut på grund av flygbolagsstrejken? Trodde väl inte det. Gå ut och köp lite mat och dryck för fan. Om ni supit upp semesterkassan så ring SOS International på +4570105050.

Gråtfärdig på ett politiskt sätt.

Den här dagen började med en timmes örongodis i form av p3-dokumentär angående immigrationssituationen i EU, nya medlemsländer och nationalistiska (borderlinerasistiska) grupper i EU-parlamentet. Där sitter parlamentsledarmöter från Frankrike, Belgien, Danmark, Italien och givetvis Sverige och hävdar att om vi inte stänger Europas gränser så kommer muslimerna att ta över, förkasta våra "europeiska värderingar", göra män och kvinnor ojämställda igen och tvinga europeiska kvinnor att bära burka. Man blir ju gråtfärdig och måste kanske ta steget in i politiken trots allt.

Sen kommer jag hem och hittar det här och börjar nästan gråta igen. Av en helt annan anledning.

Jag är väldigt politiskt blödig just nu. Jag misstänker att det är finanskrisen kombinerat med vetskapen om att rädda människor är farliga människor och manar till eftertänksamhet.

Eyes on the prize

Jag går runt lite i lägenheten.

Jag kanske är lite hungrig? Tar en banan.

Hm, en bananfluga. De gillar verkligen bananer. Slår man på enkelspårig i ordlistan så är det en bild på en bananfluga. Flugan som äter, sover och bajsar banan. Som skulle offra sin mors högra hand för banan. Som skulle sälja sin lillasysters organ för banan. Som skulle...ja, ni fattar.

Jag tar bananen och flyttar den till andra sidan av rummet. Väntar.

Två minuter senare. Går fram till bananen. Där är den. Bananflugan. Men jävlar. Avståndet mellan punkt A, där bananen låg först, och punkt B där bananen ligger nu är säker tiotusen gånger bananflugans egen längd. Nu får det vara nog. Tar bananen, lägger den i badrummet. Väntar.

En minut senare, bananflugeforskaren är otålig nu. Går in i badrummet, fram till bananen. Vem skrattar mig i ansiktet när jag kommer dit? Bananflugan. Helt ofattbart. Det finns så mycket saker att äta i lägenheten som inte flyttar sig, ändå söker den hela tiden efter bananen. Flugor som vanligtvis äter a. vad som helst och b. det som finns närmast. Men den sluga bananflugan vill bara ha banan. Den är besatt av bananen. Flyger till andra sidan jorden för banan om den måste. Bryr sig inte om någonting annat. Jordens mest målsökande organism. Kanske kunde lära mig ett och annat tänker jag. Att satsa på en sak och bli bra på det istället för att hatta runt och vara halvbra på det mesta. Eyes on the prize, säger bananflugan (för det är en kanadensisk bananfluga) och garvar. Mowahahahaha!

Talar ut om mod.

På förekommen anledning inleddes häromdagen en diskussion angående termen mod.

Mod.

Vad är egentligen mod? Jag har aldrig sett mig själv som särskilt modig. Står och väger när andra satsar. Velar, funderar, avväger, kalkylerar. Visualiserar mig själv falla när jag hoppar, krascha när jag droppar. Allt är egentligen lite för högt, lite för brant, lite för stort, lite för nära någon kant. Den där kanten som jag trevande närmar mig med pergamentstorr mun, tårarna brinnande bakom ögonlocken. Med asplövsknän och handsvett, varm i hela kroppen. Slåss med mig själv. Två steg fram men ser mig över axeln för att vara säker på att det alltid går att ta ett tillbaka. Brutal rädsla, kittlande nervositet blandat med en galen nyfikenhet. Den där nyfikenheten som väcker modet och driver det. Den opålitliga nyfikenheten som leder en fram till kanten och lämnar en där. Ensam att reda ut situationen med bara sitt obefintliga mod till hjälp. Nyfikenheten knuffar modet framför sig. Mot kanten. Som är för hög.

Det slutar alltid med att jag gör det ändå. Det där farliga som jag inte tordes. Trots att jag är så rädd. När jag tänker på hur ofta jag cyklar fortare än vad jag törs eller åker skidor brantare än vad jag egentligen trodde att jag kunde så är jag kanske ganska modig ändå. I förhållande till vad jag egentligen törs. Kan man vara modig i förhållande till sig själv eller är mod alltid irrelativt?. De personer omkring mig som jag ser som modiga är sällan rädda, men är mod mod utan rädsla? Kan man vara modig om man inte är rädd?

Geek.

Erhm. Finnen har en kille. Jag har inte träffat honom men antagligen är han fantastisk för det är hon värd. Följande konversation utspelar sig på allas vår välfungerande favoritchat aka Facebook.

J: Vem är han då?

F: Han läser till 3D-animatör på en datanördutbildning som heter "future games academy" du hör ju bara av namnet.

J: Bra, en nörd. Bra där.

F: Nördar is the shiiat. Han är dessutom idrottsnörd, fjällvandrarnörd, konstnörd och har kanske jordens största hjärta.

J: Ah, hjärtnörd. De är de bästa man kan få tag på. Hjärtnörd...det är ju typ ett namn. Som Gertrud. Om du någonsin får en son , lova att du döper honom till Hjärtnörd Piiiiiip (där Piiiiiip är finnens efternamn som inte är bara hemligt utan även finskt och därför svårt att uttala).

F: Stjärtnörd Piiiiiip.

J: Hjärtnörd Stjärtnörd Piiiiiiip. Angenämt.

F: Jag dog lite nu.

Vem sa att det var lätt att vara man?

Fick ett mail idag från världens genom tiderna finaste människa. Den kille som jag har glädjen och stoltheten att kalla min egen. Vi råkar befinna oss på mer eller mindre varsin sida av jorden under en rätt lång tid och tvingas förutom telefonsamtal värda sin vikt i guld, rosenskimrande sms och kärleksförstärkaren Skype, kommunicera via mail. Den här veckan har han råkat hamna i ett land där det inte är som hemma. Eller som hemma fast värre. Det beror nog på vem du frågar. I det här landet råkar det vara lagligt för män att köpa sex. Vilket leder till att män från grannländerna faktiskt väljer att ta ett plan just till det här landet just för att bara köpa sex. Detta trots att de är tillåtna att ha hur många fruar de vill, om det nu skulle av någon anses vara en förmildrande faktor. Att vara en riktig man i ett sådant land, det är bevisligen inte helt lätt. Att vara en kille med känslor och tankar och en tro på att man är lika mycket värd oavsett vilket kön man har. Tjejer kan skrika och gorma hur mycket som helst om att män är djur, men hur kul är det att höra om man är en bra kille? Som är lika ointresserad av kvinnliga strippor som de flesta kvinnor är av manliga? Där sannolikheten att han skulle köpa sex av en kvinnlig prostituerad är lika låg som den är hos de flesta tjejer när det gäller att köpa sex av en manlig hora? Han vill läsa porrtidningar lika gärna som jag vill få ett helt okänt manskön tryckt i ansiktet när jag tittar bland tidningarna på ICA. Inte så gärna that is. Han är inte ett svin och helt ointressad av andra tjejer. Varje tjejs drömkille alltså. Och ändå är det inte det som är normen? Ändå är det reglerat av lag i det landet han befinner sig i nu att om han vill köpa en tjej så får han? Ja, vem fan sa att det var lätt att vara man?

Dum, våldsam och självmordsbenägen

Folk i regel beskyller ständigt tv för att göra oss dumma, filmer för att göra oss avtrubbade för våld och rock/rap för att göra ungdomar våldsamma, drogberoende och självmordsbenägna.

Jag har under en betydande del av mitt liv vetat att detta är bullshit. Jag beskyller istället folk i regel, för att göra mig dum, våldsam och om inte drogberoende så väl från tid till tid självmordsbenägen. Det största problemet enligt mig är inte att barn omedvetet absorberar hemliga, onda budskap från tv, film, musik och media i allmänhet när de är sex utan att samma personer medvetet accepterar alla budskap som folk kommer med när de är tjugosex. Ta till exempel buskapet som innefattar att vara "normal". Redan innan vi konstaterat huruvida vi är normala eller inte så vet vi att det är det som är eftersträvansbart. För det har folk sagt. När vi medvetet har accepterat det börjar den medvetna strävan efter att bli det. Att skaffa sig det som ingår i det normala paketet. De som inser att de trots strävan och envetna försök inte kan nå dit blir våldsamma. De som inser att de trots envetna övertalningskampanjer inte vill nå dit blir själmordsbenägna. Och de som väljer att lägga sig ned, ge upp, och att istället för att leva ett liv byggt på egna förväntningar leva ett byggt på andras, de är bara dumma.

Du blir inte våldsam, självmordsbenägen eller dum av att lyssna på musik. Du blir det av att lyssna på folk.

Nordamerika

Som ett godisregn från taket när man minst anar det gästspelar åter fem-i-topplistan. Fem saker som får i-ländernas i-land att framstå som ett u-land. (Eller mer korrekt, fem saker som får i-kontinenternas i-kontinent att framstå som en u-kontinent).

1. Mobilabbonemangen.
Betala när någon ringer TILL dig? Om du inte vill det, skaffa fast telefon.

2. Fast telefon.

3. Dammsugarna. Slanglösa, upprättstående, värdelösa, icke-tillräckligt-välsugande maskiner som minst av allt klarar heltäckningsmattorna.

4. Heltäckningsmattorna.

5. Plastpåsarna i matvaruaffärerna. Max en vara i varje (or else this store will not take any kind of responsibility for damage to groceries in the case of a broken bag).

Annars, all good over here.

50% hittepå

I samband med utbrett resande de senaste dygnen har jag tagit del av podcast på allra högsta nivå. Radio när den är som bäst. Public Service där bara en enda timme är värd hela avgiften. Mammas nya kille.Här lär jag mig att 50% av alla parrelationer ju bara är hittepå. Att 50% av alla som lever i en parrelation ju bara går omkring och övertalar varandra om att de är kära i varandra, och de är ju jättebra på det. Men när kräfthatten åker på så åker pillesnoppen likförbannat in i fel tjej. Hade ju inte kunnat säga det bättre själv. För inte allt för länge sedan träffade jag den person som jag nu tänker mig resten av mitt liv tillsammans med, killen med intruktionsboken. Jag inser nu att mitt relationsliv före honom bara har varit just, hittepå. Relationer där den ena eller den andra har följts av en liten, gnagande tanke om att kanske, kanske är gräset grönare någon annanstans. Kanske, kanske finns det någon där ute som jag kan ligga med när jag är stupfull för att känna mig attraktiv. Men man åker på IKEA tillsammans ändå. Man tar beslut för att göra den andre till lags som inte riktigt känns helt bra för sig själv. Som gnager och bränner och gör att man blir bitter och gammal alldeles för tidigt. När jag nu tänker på det så är det så många killar jag vet som har någon form av inbyggt behov av att hävda allmänt och officiellt att det är lite skönt att vara iväg utan tjejen. I beg you pardon. Klart att man kan tycka det men om man känner behov av att gå ut med det vitt och brett kanske man borde forska i sig själv. Har man då offrat så mycket av sig själv i relationen att trycket är så högt inuti att det måste ut? Jag skulle kunna tänka mig att 50% av alla de som lever i en parreation inte anser sig spela för samma lag som den de är tillsammans med. Det är ständiga derbyn. Borta och hemma. Har man inte tillräckligt många motståndare redan?

Eller har man bara hittat fel person? Jag trodde länge att jag ville ha en kille som var som mina, helt fantastiska, killkompisar. Det var ju dem jag umgicks med, det var väl bland dem som var som dem som jag skulle finna Honom. Jag älskar många av mina killkompisar otroligt mycket, jag kan acceptera att de spanar på andra fastän de är ihop, trots att jag aldrig skulle göra det, för det rör inte mig. Jag kan acceptera och roas av att de ständigt måste vara störst, vackrast, så otroligt tuffa och bättre än alla. Jag kan skratta när de skämtar om tjejer på tjejers bekostnad eller fäller kommentarer. Men jag har insett att det inte är det jag vill leva med. Jag vill prata med min kille. Jag vill veta att när han säger något så finns ingen dold agenda, inget hål inuti som måste fyllas med konstant yttre bekräftelse och kravlösa oåtervinningsbara engångsligg. Jag vill inte att min kille hasplar ur sig att han måste höra med "chefen" om han ska hitta på något eller skulle ha problem med att jag tjänar bättre. Jag vill inte att han läser Slitz, oavsett om jag skiter i om mina killkompisar gör det. Jag vill att han ska tänka efter, vilja spela på samma lag och är tillräckligt mycket man att han kan öppna munnen och säga till när något inte är okej.

Jag tror att om fler tänkte efter vad det egentligen är de vill ha och letar rätt på någon som vill ha samma sak, då skulle de där 50% inte vara 50% längre. Vill man kunna ligga med andra när man är ihop, då får man helt enkelt hitta någon som också tycker att det är okej. Vill man spana och flörta på krogen då får man leta rätt på någon som också gör det och därför är beredd att acceptera reglerna. Jag, jag tycker inte att det är okej. Jag är kär och jag vill känna att det är bara jag. Och bara J. Bara vi. Mot världen.

Kund(o)tjänster och samhälls(o)tjänster

Så. Jag är tydligen tillbaks där jag började. På svenska. Kanske beror det på en häftig nostalgi- och separationsångestvåg då jag idag lämnar hemlandet för ack så lång tid. Att jag kommer att bli tvungen att vända och bända på det engelska språket tillräckligt mycket ändå framöver för att få fram vad jag tycker och tänker. Jag åker till Kanada en stund. Försökte häromdagen förklara det för diverse myndigheter. Exempelvis Arbetsförmedlingen. Jag har fått arbetsvisum, sa jag. Det är ingen lögn. Jag frågade henne vad som skulle hända nu. Uppenbarligen har jag inget jobb i Sverige längre. Kan heller inte anses som arbetslös i Sverige och skrivas in på Arbetsförmedlingen, jag är ju inte här. Vad händer då om jag kommer hem och blir sjukskriven undrade jag. Hon visste inte och bestämde sig för att ringa till Försäkringskassan. De måste ju veta. Jag kan ju omöjligt vara den första som jobbar i ett annat land. Villhelm Moberg kom ju på det för skitlängesedan. Handläggaren på Försäkringskassan svarar på Arbetsförmedlingens fråga om Kanada att jag ska skriva ut blankett 5459 - Uppgifter om flyttning till eller arbete i ett annat land och skicka in.

Jag åker hem.

Börjar fylla i blanketten.

Fastnar.

Frågorna känns konstiga. Bäst jag ringer Försäkringskassans kundtjänst. Mycket riktigt. Jag ringer, frågar var jag ska kryssa och hur jag ska skriva. Var fyller jag i att jag ska åka till Kanada, det måste ju spela roll vilket land det gäller? Vad innebär blanketten? Får till svar att landet inte spelar roll och blanketten skickar jag inte in förrän jag kommit till Kanada och fått ett jobb för då skrivs jag ut ur den svenska Försäkringskassan och in i den kanadensiska. Säger tack och lägger på.

Funderar en stund.

Hittar en punkt på blanketten där det går att kryssa i att jag åker utomlands i syfte att SÖKA jobb. Då kanske jag kan kryssa i där och skicka den nu ändå? Bäst jag ringer igen. Mycket riktigt, jag kan kryssa i där, skicka in och åka till Kanada nu. När jag sen får ett jobb hör jag av mig igen för att bli avskriven. Säger tack och lägger på.

Funderar en stund.

Nu har jag fått två helt olika svar. Jag kanske ska ringa igen för sannolikhetens skull. Ringer igen och upplyser denna tredje tjej på kundtjänst om att jag fått två olika svar och om inte hon kan säga vem av dem som har rätt så vill jag tala vänligt men bestämt med hennes enhetschef. Säger tack och blir en halvtimme senare uppringd. Av chefen. Blanketten gäller bara för Europa säger hon. Inte för Kanada. Det finns ingen blankett för Kanada. Jag frågar om hon är den enda på Försäkringskassan som vet det. Hon upplyser mig även om att för att få ersättning om jag skulle bli sjukskriven när jag kommer hem så är det bättre för mig att stanna i Sverige, anmäla mig arbetslös och gå på A-kassa än att åka till Kanada och försörja mig själv. Ibland är det synd att man har sån lust att göra rätt för sig. Det är ju så jävla enkelt att inte göra det. Jag vill inte ha något bidrag. Jag vill jobba. Hemma eller någon annanstans. Dessutom så känns det än en gång som att det är konstigt att det är mer sannolikt att få ett svar från deltagarna i Jeopardy än i en kundtjänst.

Life.

So, I tend to assume that there is two ways to look at life. Life in general and my life in specific. Either anything has nothing to do with anything or everything har everything to do with everything. There are problably several other ways to look at life out there, I've heard about religion and spirituals but they don't seem to be probably to me. I have a hard time making up my mind which one of the two I would prefer. On one hand we are playing with dices. Every single event in life is pure hazardic. Man meet woman and the probability of that ever happening is as high as it never happening. They just happened to be at the same place, at the same time, purely coincidental and might never have met otherwise. Someone won a milion bucks at a lottery-ticket and that was just luck. He or she did'n earn it or deserved it more than anyone else. Karma is a nullity in this context. It does not matter if you fuck up once or twice, you will always get a new chance of doing something good and right and you will not be punished for the rest of your life because nothing that happens in the future will have nothing to do with the things that happens now. We just keep rolling the dice.

On the other hand we better play our cards right. Because everything we do will affect everything else. We would have met eventually, he or she would have won that milion dollar sooner or later because he or she had it coming. In this way things are ment to be. It's more or less impossible to change who you are and where you are going. If you are supposed to fuck up in the end you will for certain end up as a fuck up and there is nothing you can do about it. We are born with a road in front of us and all we can do is to follow it.

Sometimes i prefer one in front of the other, sometimes the other way around. Is it preferable to not be able to do anything to change your destiny or no matter what you do there is no destiny, just hazard?

Operating instructions

For a very long time, it seems like forever actually, I thought that a user's manual wasn't included in the package that I call me. Several times people have tried to come across my handbook, unsuccesfully. They have searched without finding, they have looked but not seen.

The operating instructions of a thinker/maniac is not easy to figure out. Which buttons to push and which to not. One will need to know when to ask and when not to ask. When to hug it out and when to stay away. And now, I have come across someone that already had the manual for me in his right pocket. And he can read it too. A person that touches me in ways I didn't know I liked. A person that talks to me in ways I didn't know I wanted to be spoken to. He picks up groceries that I would have bought myself and recommend books to me that I should have read a long time ago. Whithout trying. My thoughts about litterature as well as the oil-industry, relations, too heavy luggage and flying without wings has always been for me and my close friends only. Until now.

How can he know what I need when I don't?

How can he be calm when I'm not?

How can he stay when I will not?

Who sold him the manual on e-bay and how much was it?

Can I buy it and figure myself out the way he has?

Damaged goods

We are all damaged, it seems. In one way or another our carry-on bags are so heavy that we shouldn't even have been let on the flight to start with. Where are the stewards people? Planes crash if they get overloaded, if every single passenger is carrying too much weight the fuel will not take us where we intend to go. And so, we end up in situations in life where we wish we where not.

Frugan was dating this guy. He was too young for her. Or maybe you can call it too undemolished. It was doomed from the start, he would never have understood her missbehavour, paranoia and unexplainable fear for love and trust. If you don't carry any luggage, never have thought that you found the right but was wrong, never have been hurt as hell, then you will never understand the fear of calling something two instead of one and one. It takes time you know. Two years ago, someone I trusted with my life went fishing. In several ways, some of you know the story. Two years ago. As time went by, feelings disappeared one by one - love, hate, disappointment, anger and pity. The one and only thing that is still there is the fear. Of ever ending up there again. I don't ever want to go there again. So how am I ever going to get to travel somewhere with someone when the plane that is supposed to take us there is so jammed with load that it will crash and burn half way? If you know that a plane is going to crash, would you get on it in the first place? I'm finding myself calculating possibilities. The more attractive the intended destination is - the more it is worth risking a ride straight to hell instead. Putting it that way, so far no destination in the world/life has been worth the jeopardizing. Recently I have been starting to think that what I need instead is a really qualified pilot. Someone that can steer that plane, even if it's overloaded with all my shit. Someone who has been there, seen it, felt it and survived. Someone that understands where I'm coming from but is able to show me that it might just be worth the ride. Feel the pressure JK.

Google Translator

So. After bitching a little bit to my friends about how much harder it is to be funny and interesting in english I was told to use Google Translator. It was supposed to be perfect. Since I happen to be plain lazy and an undercover genious, what would be easier than to write something in Swedish and let the allmighty powers of Google translate it. I tried with the description of myself written around the time of the very birth of this blog. Follow does the result.

I see myself as an engineer, argumentatör that disrupt and economist with the all-or-nothing syndrome. Music Freak with performance panic, perform the cyclist with a lack of patience. Skier, ordbråkare, control advocate, list printers and omkringdrivare. Slack with ambitions and twelve steps to happiness, must constantly think and feel. Doubts and hatred, ambitious or lazy? Love and respect, now or directly? Sleep all day but act with your head instead of the stomach. Burning, skin, stress, mandatory straight-opposite-girl, provocative, stable-unstable adrenaline lackey. Framåt-/uppåtsträvande and moralprejudicerande, without sensitivity but in view-to-die-without-to-have-been-all-fears. Future plans that include baggy jeans, dirty bike and NYC-key. One or zero, stone track or IQ badboll. Flies perfect, but fall like a stone, a long body but short legs.

Very much less funny than the original. Still funny though, if you know swedish. Other rumours about Google Translator is that it constantly translates "Östersund" (my home-town) to "Miami". Also funny.

Sincerely your argumentatör that disrupts. View-to-die-without-to-have-been-all-fears to all of you.

Von Oreda goes international

So, after roughly speaking ten thousand of those "start writing in english you stupid fuck"s I have finally decided that I will stop being a stupid fuck and give also my non-swedish-speaking friends a chance to get enlighted, annoyed, or what ever you people tend to get when reading my somewhat confused thoughts. Since I now have to translate them into something else than the tounge given to me by my mother, the risque of confusion might become even higher. But since I like to play it high and like it even more to get myself out on water way to deep, I think that it will work out just fine.

It came to my knowledge the other day that it also should be of my interest to make money of these confusions. I was sent an e-mail of which the purpose was to encourage me to put some ads for some products/services/stuff-that-one-is-supposed-to-spend-money-on up on my blog. From whom? I cannot say, but they seemed to think that they could figure out exactly who you people are that take interest in my life and what kind of stuff that you would be willing to spend your money on. I see two enormous hatches here.

One. My will to represent or get connected with a company/product/thing-ish that I don't even get to know what it is before it turns up on my page. Apparently they think that I must be stupid. Random ads rolling around at the right side of my page at all times? Give me a brake.

Two. Even if I could trust in the advertising company to not post any ads that would offend me, piss me off or annoy me, I would not for one second believe that this company, or any company, in any leagal way could caracterize my thoughts and the personalities of the people that choose to read them so well that they could confront me with ads that would be appealing to you. They would probably work in some form of generalizing way that would have me end up with ads for weight-loss (Frugan - Female, 26 years of age), H&M (Finnen - Female, 26 years of age), and muscle-gainers (Riddarn - Male, 31 years of age). If they only knew that Frugan is naturally 37 kg fo life, Finnen one of the most well dressed I know (and at the same time smart enough to know how H&M produces their garments) and that Riddarn uses his skateboard, snowboard and bike (and ONLY his skateboard, snowboard and DH-bike) to stay in shape. If they were really good at their jobs and presented me with ads for white horses, jobs in remote parts of the world and time-machines, then I might be interested. Until then, I will not quit my day-job for this.

Vardag

I tiden av denna bloggs, eller snarare oreda av ords, skapelse så hände det sig att jag skulle välja i vilken kategori av bloggande den passade bäst. Jag ombads alltså att avgöra i vilket fack mina dagliga, eller åtminstonde hyffsat kontinuerligt återkommande, ord och funderingar passade in. Då det varken fanns ett fack för bloggar som är ologiskt ärliga, fulla med svammel eller brutalt självutlämnande, alternativt ett fack för diskreta provokationer, så placerade jag mig själv och mina ord i kategorin "Vardag". Jag besöker sällan några andra bloggar men i ett sällsynt infall av nyfikenhet inför andra människors vardagsliv så bestämde jag mig idag för att kolla in några av de andra som definierat sitt skrivande som vardagsbloggande. Jag är efter denna konfrontation mer osäker på om jag har definierat mig själv rätt. Är det meningen att jag borde skriva något i stil med "gick-till-jobbet-åt-kyckling-gick-på-aerobics-tittade-på-såpa"-dravel för att passa in i kategorin "Vardag"? Inte en enda av de bloggarna jag tittade på delade med sig en enda tanke, bara handling. Och här sitter jag och delar inte med mig av någonting annat än mina innersta funderingar. För det är ju min vardag. En vardag där jag tillbringar mer tid åt att filosofera än att jobba, mer tid åt att rädda världen i tanken än att dricka coctails, och där frågorna vem/var/när/hur och varför tar så mycket plats att det ibland inte känns som att jag hinner göra någonting annat än att just tänka.

På senaste tiden har dessutom just det där med vardag blivit ett skrämmande viktigt ämne att ägna sina vardagsfunderingar åt. Detta då jag av en vän nyligen blev upplyst om att 97% av livet är vardag. Hur han hade kommit fram till det har jag ingen aning om, inte heller om det är särskilt sant, men jag tror knappast att han menade vardag som i måndag-till-fredag-vardag, där lördag och söndag anses vara ovardag (särskilt eftersom jag tror mer om honom än att inte kunna kalkylera att 71% av livet då skulle vara vardag, om man bortser från röda dagar som inte inträffar på ovardagar). Jag tror snarare att han menade vardag som i att bo på samma plats, med samma människa och ägna sig åt någon form av upprepat beteendemönster, dag ut och dag in. Ja, som i att "gå-till-jobbet-äta-kyckling-gå-på-aerobics-titta-på-såpa", och kanske ligga med varandra om man har tur. 97% alltså. Jag hade inte ens varit i närheten av att fundera över vardagen innan jag fick reda på det här. Det hade ju funnits så mycket annat att tänka på, saker som inte rör min vardag på annat sätt än att jag tänker på dem till vardags. Krig till exempel, eller svält. Inte min vardag, men någon annans. Jag har ägnat min vardag åt någon annans vardag och därför kan man väl minst sagt säga att jag är lite frånvarande när det gäller att leva i mitt eget nu. Att diskutera vardagen här hade nog inte ens kommit på tal om det inte hade varit för att jag för bara ett par dagar sedan fick beskedet att två av mina goda vänner K och J efter ungefär ett års förhållande bestämde sig för att bryta upp, för att vardagen inte fungerade. Jag känner dem båda väldigt väl och vet att de tycker väldigt mycket om varandra. Jag både anar och vet att de inte är de enda vardagsförlorarna i min närhet. Jag har tidigare levt efter devisen att om man klarar av att resa tillsammans med sin partner, om man klarar femtontimmarsförseningar, diarréutbrott på andra sidan jorden, stulna kreditkort och flygplatsnätter, då klarar man allt. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det kanske är precis tvärt om. Om man klarar av att inte resa med sin partner, det kanske är då man klarar allt? Om man tycker att livet är fun and games även en risig tisdagseftermiddag när man måste laga mat på ingenting (för att ens bättre hälft glömt att köpa hälften av det som stod på listan). Om man är rätt nöjd med tillvaron trots att man inte har några rena trosor (för att den man är tillsammans med har glömt att boka den överenskomna tvättiden). Om man klarar att leva tillsammans utan oförutsedda motgångar och jet-lag, i en vardag där man måste underhålla varandra utan paraplydrinkar, roomservice, laviner, svettiga husbilar och/eller malariamygg, då är man nog menade för varandra på riktigt. Att vara du och jag mot världen när det inte finns något hot mot vi:ets varande och inget att enas mot. Att klara av att göra så tråkiga saker som att åka på IKEA, betala räkningar och skotta snö, utan att ledsna på varandra. Det verkar ju helt orimligt svårt när man tänker på det. Kanske särskilt för någon som mig själv som knappt klarar av att leva i vardagen över huvudtaget.

Vardag eller ovardag, nu får jag nog snart placera den här bloggen i relationsfacket istället.

Jag var i luften!

Igår fick jag en ny vän. Eller en nygammal. Det beror på hur man ser det. Vissa människor kan man umgås med hur länge som helst utan att kunna, eller känna att man behöver, definiera vilken slags relation man har till varandra. Andra vet man direkt. Med den här vännen har det varit lite mer oklart. Det började med attraktion, fortsatte med intensivt umgänge och avslutades med att jag mer än någonting annat ville bli kär. Men det blev inte så. Som den rationella person jag är (jag refererar till personlighetstestet i föregående inlägg samt alla totalrationella handlingar jag ständigt ägnar mig åt) så tycker och tror jag ständigt att jag borde kunna bestämma hur jag ska känna. Så svårt kan det väl inte vara? Varför kan man inte, när man träffar en riktigt, riktigt fin person, få bestämma att - honom är jag kär i? När allt borde vara enkelt så är det inte så lätt. När alla förutsättningar finns, vad är det som gör att känslan saknas? Vem/vad är det som bestämmer det där lilla sista? Eller vet man redan från början att det där lilla sista aldrig kommer att finnas eftersom det sista måste vara det första? Och om man vet att det sista borde komma först, varför fortsatte man vänta på det när det inte fanns där från början? Kanske är det för att det är rent ut sagt livsfarligt, dödsläskigt och fantastiskt obehagligt de gånger när det finns där från början. För träffar man någon man blir kär i, det är ju då det kan göra ont på riktigt. En fin strategi är därför att bara involvera sig i de personer där det där lilla extra aldrig fanns. Som att inte kunna bli bränd - man är ju i luften. Vissa brännbollsfanatiker hävdar ju dock att det där med att vara i luften är ett löjligt påhitt, en myt och fusk. Att om man ständigt fokuserar på att vara i luften så kommer man aldrig att hinna fram till första konen. Man kanske bara skulle springa allt vad man kan när det kommer ett riktigt bra slag istället för att försöka vara i luften. Inte oroa sig så mycket för om man kommer att bli bränd eller inte. Satsa lite. Jag måste nog sluta involvera mig i relationer baserade på osannolikheten att bli bränd och istället lägga benen på ryggen just de där gångerna när risken att bli bränd är värd chansen att varva.

Och den nya vännen? Grym kille. Grym vän.

Personlighetstest

Jag har gjort ett personlighetstest. Utfallet följer nedan.

"Du söker utmaningar i ditt liv. Du är en modig, hårdhudad, självständig och orädd filosof som gillar att fundera på idéer och problem ordentligt innan du tar ett beslut. Du har lätt för att fokusera och är uthållig, systematisk och skicklig när du håller på med dina intressen eller eftersträvar dina mål.

Du är självsäker och du uppskattar de möjligheter du ges när du arbetar hårt. Du har mycket energi, tänker snabbt, tar beslut fortare än andra och ogillar onödiga regler. Du har även ett rationellt förhållningssätt till andra människor, saker och idéer.

Du gillar inte att småprata och därmed tycker du inte att det finns någon anledning till att stå och tala med människor du inte har något gemensamt med. Du söker dig istället till män och kvinnor som kan utmana ditt snabba intellekt och som är rappa i sina kommentarer. Du är okonventionell i dina attityder och värderingar och du kan anses oförskämd.

Du gillar spontana människor och du är en spännande, mycket drivande och krävande vän och kollega."

Kommentarer? Vore tacksam om någon kunde säga att det där med att vara en krävande vän är osanning.

Rekord

Jag har rest igen. Den här gången till den mer asiatiska delen av världen. Här har jag och min vän E bott i tält och ägnat en månad åt att fundera på livet. Under resans gång har diverse rekord slagits, både personliga likväl som internationella. En lista på de fyra mest framstående rekorden följer nedan.

1. Världsrekord i antal sovande personer per meter tältyta.

För att slå detta rekord finns det två angreppssätt, antingen kan rekordförsöket göras med ett stort tält där man försöker provocera in så många människor som möjligt eller så kan man välja att bara vara två men välja ett tält av nanoomfång. För att kunna slå det dåvarande rekordet valde vi ett tält där den enda möjligheten till sömn uppstod om en person låg utsträckt i sin fulla längd längs ena kanten samtidigt som den andra personen intog fosterställning precis bredvid. Symmetrivändningarna var perfekt koordinerade redan efter andra dygnet, så var även förmågan att ignorera sovande kroppsdelar såsom armar och ben. Smärtorna i höft, axel samt rygg var möjliga att ignorera först efter elfte dagen när vanan vid fladdermusskrik var så god att rekordförsöksdeltagarna somnade inom första timmen i liggande position. Med rekordet följer ofta även insikter angående att en person som det utan problem går att dela en yta mindre än en 90-säng med under en månads tid är en vän att hålla hårt i.

2. Personligt rekord i antal dagar utan att se sin egen spegelbild.

Elva dagar. Under rekordförsökets sista dygn uppstod viss ångest och oro angående huruvida rekordförsöksdeltagaren skulle kännna igen sig själv vid möte med sin spegelbild. Lugnande känsla när denne insåg att även om det skulle falla sig så att denne inte gjorde det så skulle det ändå vara statistiskt säkerställt vem personen i spegeln var, då vi bara var två i resesällskapet (och överhuvudtaget i de närmaste omgivningarna) och E kunde intyga att jag inte blivit utbytt.

3. Personligt rekord i antal dagar utan att tvätta håret.

Elva dagar. Om anledning önskas till varför detta rekord inte slogs med än fler dagar, se rekord nummer två. På elfte dagen avbröts alltså rekordförsöket då riskerna bedömdes som för stora för att fortsätta efter vetskapen om sin egen uppenbarelse. Kriterier för att slå rekordet innefattar att inget shampoo, ingen tvål eller andra flytande, fasta eller gasformiga hygienprodukter får tillföras, färskvatten bara i begränsad mängd (och högst var tredje dag), att borstar, kammar eller andra utredningsredskap är strikt förbjudna inom en fem meters radie från håret samt att rekordförsöksdeltagaren måste ta varje tillfälle som ges till sandtillförsel till hårbottnen.

4. Personligt, nationell, internationellt samt universellt rekord i personlig utveckling.

Inom loppet av en månad måste rekordförsöksdeltagaren lyckas bestämma vad denne skall bli när denne blir stor, bestämma vad denne skall göra med sitt liv det närmaste året likväl som de närmaste fem åren. Rekordförsöksdeltagaren måste dessutom vara mer än nöjd med dessa beslut och vilja börja arbeta på att genomföra dem så snart som möjligt. Anledningen till att detta rekord är ett av de svåraste av alla rekord att slå är att rekordförsöksdeltagarna parallellt med ovanstående måste komma till insikt gällande tidigare misstag och vilken roll denne har spelat i konflikter, missuppfattningar och rena bråk i tidigare relationer, vänskapliga likväl som ovänskapliga. Vidare måste personen som gör ansats att slå rekordet bestämma sig vad det egentligen är för kille/tjej denne letar efter till platsen som potentiell livsparter och inse att det inte är värt att lägga energi på personer som inte är i närheten av att leva upp till detta. Det krävs även insikt gällande graden av nöjdhet med nuvarande yrkesval, bostadsort, hårfärg, vänskapskrets, allmänbildning och intellektuell stimulans. Graderas från ett till fem, inskickas till sig själv i dubbla exemplar, signeras, stämplas, verifieras samt görs någonting åt. Pronto.

Double Nature

Jag var på konsert igår, ansiktsbehåring. Fick mig att börja fundera. Har alltid sett mig själv som lite hårdrock. Ni vet, Jack Daniels, långt och otvättat hår samt lite av ett otrevligt beteende. Jag är dessutom en jäkel på att spela luftgitarr och kan skrika med i ett stort antal hårdrockslåtar. Samtidigt blev jag helt ställd igår. När sångaren presenterade basisten med attributet "han har jättestor kuk" samt frågar publiken "Är ni fulla?", vilkets rungande ja-svar följs upp med "Visst är det roligt?". Skitkul. Eller?

Jag kom även på mig själv med att bli lite irriterad över alla människor som inte bara kunde stå stilla på samma ställe och lyssna på musiken. När den femtielfte karatepackade personen trängde sig förbi mot baren var jag ohyggligt nära att dra en rak höger mot ena njuren på den tatuerade idioten. Att inte klara röjande folkmassor är definitivt minus på hårdrockskontot, oprovocerat våld ger plus. Utjämnat på den punkten alltså. Då kommer vi till spriten. Någonstans tycker jag ju ändå att faktumet att sångaren tömde en hela JD under en en timme lång spelning borde respekteras. Han är ju trots allt bra på det han gör. Vid flertalet tillfällen har jag druckit sprit direkt ur flaskan och känt mig, om inte en timme senare så åtminstone vid tillfället, rejält häftig. Men igår när jag är nykter och resten av lokalen överdoserad, inte lika häftigt. Minus på drugs-delen alltså.

Jag har vidare headbangat till mig rejäla nackspärrar från time to time, spelat luftgitarr så att fingrarna blöder och så att jag dagen efter har haft fantomsmärtor i de fingrar som hållt det osynliga plektrumet. Senast i somras spelade jag luftgitarr ståendes på bardisk på svartklubb så länge att folk började undra om jag fastnat i posen. Igår spelade jag lite försiktig dansbandsgitarr, snärtade lite osynligt på de fiktiva strängarna under min favoritlåt. Jag har dock fortfarande långt hår som jag tvättar för sällan och som svänger vid precis rätt frekvens. Dött lopp inom headbanging och luftinstrument alltså.

Sen kommer vi till sex. Obligatoriskt inslag inom hårdrock. Helst ska man ligga med vem som helst, bara det är backstage eller på sönderslaget hotellrum. Är man tjej skall man vilja ligga med bandet. Jag vill inte ligga med bandet. Är det meningen att jag ska svimma av upphetsning när sångaren proklamerar bandmedlemmarnas penisstorlekar? Här blir det minus alltså. Jag vill verkligen, verkligen inte ligga med någon i bandet. Oavsett size. De är lätt överviktiga, sprittjocka som vi säger hemma, luktar garanterat av bakfylla, cigaretter och gammal turnébussinredning. Deras kalsonger är garanterat inte bytta på ett gäng dagar, deras sängar garanterat fortfarande varma. Jag vill ju kramas? Och ligga sked. Inte så mycket hårdrock att bara vilja ligga med någon man faktiskt tycker om.

Jag börjar känna nu att jag kanske får ompröva min egen uppfattning om mig själv som lite av en hårdrockare. Jag kanske är för mesig? Eller för gammal. Fast bandet är ju äldre än jag och det är även gubben som headbangade till sig en fläskläpp famför mig, flinten till trots. Jag lämnar det till er som känner mig av avgöra, hur mycket hårdrock är jag egentligen? Rösta till höger, jag lottar ut biljetter till min nästa luftgitarrsspelning bland er som deltar.

Dialog

Där F är frugan och J är jag. Vi diskuterar till en början frugans nya men likväl nyss dumpade sweetheart.

F: Varför duger han inte åt mig?

J: Ingen duger åt dig kompis, bara världens bästa och han har inte ridit förbi på sin vita häst ännu. Han kanske har en långsam häst. Det är inte hans fel. Vissa hästar är skitsega. Typ ridskolehästar. De lyssnar inte.

F: Jag tycker dessutom att din häst rider förbi här lite sällan. Kan jag locka den med något? Typ havre?

J: Testa smågodis.






F: Jag har lagt ut det nu.

J: Jag hör att den börjar stampa i hallen.

Och så var det det där med relationer.

Jag undrar när jag började skissa på den. Checklistan. Ett oändligt antal påståenden med liten kryssruta till höger där bock sättes om egenskapen uppfyllts av potentiell partner. I en värld där jag ofta känner mig väldigt komplex är min egen komplexitet fortfarande mil ifrån vad denne man tvingas prestera för att få full pott. Ambitiös skall kunna bockas av, men även att han är ordförande i någon form av ledighetskommitté. Han skall läsa buissinessmagasin och skidtidningar (Åka Skidor gills inte) med samma glöd, diskutera repor på gaffelben med ej lägre grad av engagemang än den han lägger på att kontemplera Israel/Palestina samt gärna packa väskan för långresor någon gång varje år samtidigt som han har en för honom stimulerande och utvecklande karriär. Självmedvetenhet och självdistans, kanske en ingenjör, en argumentatör som stör eller en ekonom med allt-eller-inget-syndrom. Ett musikfreak med prestationspanik, en utförscyklist med tålamodsbrist. En skidåkare, ordbråkare, kontrollförespråkare, listskrivare och omkringdrivare. En slacker med ambitioner och tolv steg till lycka, nån som ständigt måste tänka och tycka. Nån som vågar känna tvivel och hat, men hellre ambitiös än lat. Kärlek och respekt, nu och direkt. Nån som sover hela dagen men agerar med huvudet istället för magen. Brinnande, hinnande, stressande, tvingande, raka-motsatsen-kille, ett provokativt, stabil-labilt adrenalinsnille. Framåt-/uppåtsträvande och moralprejudicerande, utan fingertoppskänsla men med tänk-att-dö-utan-att-ha-hunnit-allt-rädsla. Framtidsplaner som innefattar baggy jeans, skitig cykel, NYC-nyckel, sjumilakliv och ett gemensamt liv. Måste flyga perfekt men våga riskera att falla som en sten, ha lång kropp och gärna ännu längre ben.

Ni som har hängt med i bloggen känner ju allt för väl igen ovanstående fraser. Jag kanske inte har något annat val än att skaffa längre ben och gifta mig med mig själv? Eller så river jag listan, för när jag tänker efter så är det viktigaste att han inte är tuff jämt. Där måste vi vara lika.