Vardag

I tiden av denna bloggs, eller snarare oreda av ords, skapelse så hände det sig att jag skulle välja i vilken kategori av bloggande den passade bäst. Jag ombads alltså att avgöra i vilket fack mina dagliga, eller åtminstonde hyffsat kontinuerligt återkommande, ord och funderingar passade in. Då det varken fanns ett fack för bloggar som är ologiskt ärliga, fulla med svammel eller brutalt självutlämnande, alternativt ett fack för diskreta provokationer, så placerade jag mig själv och mina ord i kategorin "Vardag". Jag besöker sällan några andra bloggar men i ett sällsynt infall av nyfikenhet inför andra människors vardagsliv så bestämde jag mig idag för att kolla in några av de andra som definierat sitt skrivande som vardagsbloggande. Jag är efter denna konfrontation mer osäker på om jag har definierat mig själv rätt. Är det meningen att jag borde skriva något i stil med "gick-till-jobbet-åt-kyckling-gick-på-aerobics-tittade-på-såpa"-dravel för att passa in i kategorin "Vardag"? Inte en enda av de bloggarna jag tittade på delade med sig en enda tanke, bara handling. Och här sitter jag och delar inte med mig av någonting annat än mina innersta funderingar. För det är ju min vardag. En vardag där jag tillbringar mer tid åt att filosofera än att jobba, mer tid åt att rädda världen i tanken än att dricka coctails, och där frågorna vem/var/när/hur och varför tar så mycket plats att det ibland inte känns som att jag hinner göra någonting annat än att just tänka.

På senaste tiden har dessutom just det där med vardag blivit ett skrämmande viktigt ämne att ägna sina vardagsfunderingar åt. Detta då jag av en vän nyligen blev upplyst om att 97% av livet är vardag. Hur han hade kommit fram till det har jag ingen aning om, inte heller om det är särskilt sant, men jag tror knappast att han menade vardag som i måndag-till-fredag-vardag, där lördag och söndag anses vara ovardag (särskilt eftersom jag tror mer om honom än att inte kunna kalkylera att 71% av livet då skulle vara vardag, om man bortser från röda dagar som inte inträffar på ovardagar). Jag tror snarare att han menade vardag som i att bo på samma plats, med samma människa och ägna sig åt någon form av upprepat beteendemönster, dag ut och dag in. Ja, som i att "gå-till-jobbet-äta-kyckling-gå-på-aerobics-titta-på-såpa", och kanske ligga med varandra om man har tur. 97% alltså. Jag hade inte ens varit i närheten av att fundera över vardagen innan jag fick reda på det här. Det hade ju funnits så mycket annat att tänka på, saker som inte rör min vardag på annat sätt än att jag tänker på dem till vardags. Krig till exempel, eller svält. Inte min vardag, men någon annans. Jag har ägnat min vardag åt någon annans vardag och därför kan man väl minst sagt säga att jag är lite frånvarande när det gäller att leva i mitt eget nu. Att diskutera vardagen här hade nog inte ens kommit på tal om det inte hade varit för att jag för bara ett par dagar sedan fick beskedet att två av mina goda vänner K och J efter ungefär ett års förhållande bestämde sig för att bryta upp, för att vardagen inte fungerade. Jag känner dem båda väldigt väl och vet att de tycker väldigt mycket om varandra. Jag både anar och vet att de inte är de enda vardagsförlorarna i min närhet. Jag har tidigare levt efter devisen att om man klarar av att resa tillsammans med sin partner, om man klarar femtontimmarsförseningar, diarréutbrott på andra sidan jorden, stulna kreditkort och flygplatsnätter, då klarar man allt. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det kanske är precis tvärt om. Om man klarar av att inte resa med sin partner, det kanske är då man klarar allt? Om man tycker att livet är fun and games även en risig tisdagseftermiddag när man måste laga mat på ingenting (för att ens bättre hälft glömt att köpa hälften av det som stod på listan). Om man är rätt nöjd med tillvaron trots att man inte har några rena trosor (för att den man är tillsammans med har glömt att boka den överenskomna tvättiden). Om man klarar att leva tillsammans utan oförutsedda motgångar och jet-lag, i en vardag där man måste underhålla varandra utan paraplydrinkar, roomservice, laviner, svettiga husbilar och/eller malariamygg, då är man nog menade för varandra på riktigt. Att vara du och jag mot världen när det inte finns något hot mot vi:ets varande och inget att enas mot. Att klara av att göra så tråkiga saker som att åka på IKEA, betala räkningar och skotta snö, utan att ledsna på varandra. Det verkar ju helt orimligt svårt när man tänker på det. Kanske särskilt för någon som mig själv som knappt klarar av att leva i vardagen över huvudtaget.

Vardag eller ovardag, nu får jag nog snart placera den här bloggen i relationsfacket istället.