tisdag 28 oktober 2008

Bättre ökänd än okänd

Som så många andra så vill man ju ha bekräftelse. Gärna direktverkande och/eller ringmärkande. På senare tid har det stått klart för mig att jag är en bekräftelsesucker av riktigt hög grad när det gäller att bekräfta mig själv. Vill gärna vara bäst, bäst, bäst. På allt. Om man tar alla andra människor i hela världen och lägger de prestationer som de lyckats åstadkomma under sin livstid i en stor hög, så är mitt enda motto att utan syrgas bestiga högen och sätta en flagga på toppen. Precis som ungefär resten av sveriges befolkning alltså, utan prestationsångest skulle det här landet inte göra många knop. Men här kommer oredan in. Om jag inte kan vara bäst på att vara bäst så måste jag helt enkelt vara bäst på att vara sämst. I tider när det av olika anledningar är näst intill omöjligt att prestera på max (vid trötthet, lathet, feghet, dumhet och snålhet, om man blir fet eller helt enkelt går bet) så är min enda utväg att prestera så lite som möjligt. Och helst in i absurdum hävda att man inte är ett dugg intresserad av att att prestera något över huvud taget. Av denna anledning har mitt liv en tendens att variera mellan toppbetyg och att inte tvätta håret på två veckor. Mellan att plugga 200% och att inte köra en tvättmaskin på en hel sommar. Mellan att hävda att man vill träffa en kille som är sådär skönt laid-back eller en som äter ekonomibilagan till frukost. Eller till och med från att ena dagen hävda att man inte önskar jobba en enda dag till i sitt liv och bara åka skidor, till att nästa dag jobba för glatta livet och tycka att karriär, det är det enda rätta. Ingen gråzon what so ever. Efter ett tag så börjar man ju fundera alltså. Över huruvida man lever på det här helt splittrade sättet för att bekräfta för sig själv att om man inte kan vara bäst på det ena så kan man i allafall vara bäst på det andra. Eller är det helt enkelt så att man gillar båda sätten och inte kan välja? Eller ska man bara välja ett och leva med det? Eller ska man helt enkelt bara ta och leva? Vem är man, egentligen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar