50% hittepå

I samband med utbrett resande de senaste dygnen har jag tagit del av podcast på allra högsta nivå. Radio när den är som bäst. Public Service där bara en enda timme är värd hela avgiften. Mammas nya kille.Här lär jag mig att 50% av alla parrelationer ju bara är hittepå. Att 50% av alla som lever i en parrelation ju bara går omkring och övertalar varandra om att de är kära i varandra, och de är ju jättebra på det. Men när kräfthatten åker på så åker pillesnoppen likförbannat in i fel tjej. Hade ju inte kunnat säga det bättre själv. För inte allt för länge sedan träffade jag den person som jag nu tänker mig resten av mitt liv tillsammans med, killen med intruktionsboken. Jag inser nu att mitt relationsliv före honom bara har varit just, hittepå. Relationer där den ena eller den andra har följts av en liten, gnagande tanke om att kanske, kanske är gräset grönare någon annanstans. Kanske, kanske finns det någon där ute som jag kan ligga med när jag är stupfull för att känna mig attraktiv. Men man åker på IKEA tillsammans ändå. Man tar beslut för att göra den andre till lags som inte riktigt känns helt bra för sig själv. Som gnager och bränner och gör att man blir bitter och gammal alldeles för tidigt. När jag nu tänker på det så är det så många killar jag vet som har någon form av inbyggt behov av att hävda allmänt och officiellt att det är lite skönt att vara iväg utan tjejen. I beg you pardon. Klart att man kan tycka det men om man känner behov av att gå ut med det vitt och brett kanske man borde forska i sig själv. Har man då offrat så mycket av sig själv i relationen att trycket är så högt inuti att det måste ut? Jag skulle kunna tänka mig att 50% av alla de som lever i en parreation inte anser sig spela för samma lag som den de är tillsammans med. Det är ständiga derbyn. Borta och hemma. Har man inte tillräckligt många motståndare redan?

Eller har man bara hittat fel person? Jag trodde länge att jag ville ha en kille som var som mina, helt fantastiska, killkompisar. Det var ju dem jag umgicks med, det var väl bland dem som var som dem som jag skulle finna Honom. Jag älskar många av mina killkompisar otroligt mycket, jag kan acceptera att de spanar på andra fastän de är ihop, trots att jag aldrig skulle göra det, för det rör inte mig. Jag kan acceptera och roas av att de ständigt måste vara störst, vackrast, så otroligt tuffa och bättre än alla. Jag kan skratta när de skämtar om tjejer på tjejers bekostnad eller fäller kommentarer. Men jag har insett att det inte är det jag vill leva med. Jag vill prata med min kille. Jag vill veta att när han säger något så finns ingen dold agenda, inget hål inuti som måste fyllas med konstant yttre bekräftelse och kravlösa oåtervinningsbara engångsligg. Jag vill inte att min kille hasplar ur sig att han måste höra med "chefen" om han ska hitta på något eller skulle ha problem med att jag tjänar bättre. Jag vill inte att han läser Slitz, oavsett om jag skiter i om mina killkompisar gör det. Jag vill att han ska tänka efter, vilja spela på samma lag och är tillräckligt mycket man att han kan öppna munnen och säga till när något inte är okej.

Jag tror att om fler tänkte efter vad det egentligen är de vill ha och letar rätt på någon som vill ha samma sak, då skulle de där 50% inte vara 50% längre. Vill man kunna ligga med andra när man är ihop, då får man helt enkelt hitta någon som också tycker att det är okej. Vill man spana och flörta på krogen då får man leta rätt på någon som också gör det och därför är beredd att acceptera reglerna. Jag, jag tycker inte att det är okej. Jag är kär och jag vill känna att det är bara jag. Och bara J. Bara vi. Mot världen.